Jag ifrågasätter hela tiden mitt eget känsloliv och vad jag är och känner. Jag har alltid tänkt att jag är en pessimist, en cyniker som alltid lyckas se det svarta stråket i alla pasteller. Det är kanske sant, men jag tror det är lika sant att jag är en optimist. I fler och fler situationer de senaste åren har jag i alla fall upplevt att jag fått ta den rollen - och det inte är så svårt.
Men det är just det, vilket epitet jag än tillskriver mig själv känns det alltid som att motsatsen är precis lika sann. Jag är lika mycket en slarver som ett kontrollfreak. Jag är lika mycket en stabil och trygg människa som jag är neurotisk och nervös. Jag är lika delar introvert och extrovert. Jag är lat och arbetsnarkoman. Jag är nytänkande och konservativ. Jag vill vara rebell lika mycket som jag vill vara duktig flicka.
Sist och slutligen är det kanske inte så nödvändigt att kunna pinpointa vad ens egenskaper är. Alla innehåller väl hela känslohjulet och vad som syns mest är väl dom man blivit tvungen att använda mest på nåt sätt. Man ska väl mest vara glad för att man är flexibel på det där sättet. Om inget annat kan jag skräddarsy mina svar på “beskriv dig själv med tre ord”-frågor för sammanhanget och ändå inte ljuga.
En konstant jag ändå kan räkna med är mitt dåliga samvete. Jag kan inte komma ihåg en situation där jag inte skulle ha haft dåligt samvete eller nån gång där jag helt och hållet kunna slappna av utan att drabbas av nån mer eller mindre sann insikt om vad jag borde.
På nåt plan förstår jag ju att risken för att jag faktiskt skulle vara så mycket sämre än alla andra är ganska liten, men jag kan ändå inte skaka av mig känslan av att jag gör för lite. Eller för mycket. Eller precis lagom mycket men att jag är för beräknande och att jag gör det av fel orsaker. Det är verkligen kring mitt dåliga samvete som min kreativitet är som vassast, hur jag än vrider och vänder på något så kan jag alltid hitta en orsak till varför jag borde ha dåligt samvete.
Det kan ju också ha den effekten är jag rädd att de gånger jag verkligen borde ha dåligt samvete drunknar i mängden. Att jag liksom inte upptäcker de gånger det faktiskt är befogat med det dåliga samvetet och att det kan göra mig tondöv. Och nu får jag dåligt samvete för alla såna gånger där jag inte haft förstånd att ha tillräckligt med dåligt samvete.
Ni fattar.
Det är exhausting.
Det här (och en del annat) är orsak till att jag tror det börjar vara dags för en ny terapirunda så småningom. Jag vet bara inte riktigt vart jag ska gå. Jag vill ju inte heller ta upp resurser i onödan nu när det är så många som dealar med skit och behöver hjälp. Då skulle jag ju kunna få *pa-dum-tss* dåligt samvete. Det är hur som helst en ny erfarenhet att börja fundera på terpai i ett skede där jag inte är deprimerad. Alltid nåt. Känns lite neurotisk New Yorker på nåt sätt - om nu dom finns på riktigt.