Jag bestämde mig för att vara i Köpenhamn ett par dagar före bokmässan. “Sitta på ett danskt café och jobba”, var tanken, men jag jobbade sist och slutligen väldigt lite. Däremot köpte jag ett mycket tjusigt halsband på en liten vintage-affär, gick långsamt genom en park, hittade ett par fina kökshanddukar som expediten packade in i tunt papper åt mig i en presentaffär och satt på en uteservering och drack naturvin. Så jag fick med mig precis allt det där jag ville få med mig hem. En känsla av att höra till någon annanstans, lite ny inspiration och kanske framför allt ett bevis på att jo, det går att göra så här. Jag får göra så här. Det är inte farligt. Mitt liv ger utrymme för såna utsvävningar som “ett par dagar i Köpenhamn”. Världen tillhör också mig.
Nu har jag varit hemma en vecka och det är skönt det med. Det är skönt att det blir kyligare och kyligare. Det är skönt att somna till tanken om vad man ska laga för middag imorgon och sen gå och köpa dom ingredienser som saknas och det är skönt att hacka grönsaker och behöva tända lampan. Det är skönt att ta hand om det man har. Det är skönt när fötterna vet vägen, utan att behöva rådfråga nån app.
Jag läser Love me tender av Constance Debré just nu. Den är bra, men den gör mig orolig. Jag vill ju omfamna det icke-normativa, det fria, det moderna. Men jag provoceras enormt av hennes attityd. Inte av det lesbiska så klart, inte av det minimala. Men av obryddheten. Kanske är den ett litterärt grepp, kanske är det bara medveten provokation. Jag läser det i alla fall inte som sunt. Men jag är väl precis den som Debré vill provocera. Varför blir jag så provocerad?
Jag är för första gången på mycket, mycket länge sugen på att se en skräckfilm. Ingen specifik, bara något att bli lagom rädd av. Det däremot, måste väl vara ett sundhetstecken. Kan man gå mörkret till mötes, utan att lämna skenet från den lampan man tände vid grönsakshacket? Klart man kan. Man kan åka några dagar till Köpenhamn, man kan ta plats i en berättelse. Man kan säkert se en skräckfilm.
Jag försöker lära mig lita på omvärlden, jag tror det är det jag försöker i höst. Det är väl därför Debré provocerar mig också, för hur ska man kunna lita på henne?