Pär ska redan tidigt säga ”vet du vad vi ska göra idag” och han ska helst dra ut på ”idaaaag” som man gör när man ska berätta något roligt. Och jag ska redan då sucka och säga nej, fast jag vet precis vad han ska säga härnäst, för han tvättade igår och Ikea-kassarna har stått framme nån dag redan.
”Vi skaaa... vika lakan!” ska han säga med överdriven entusiasm och jag ska låtsas bli akut trött eller sjuk eller upptagen. Kanske skylla på att min läkare sagt att jag måste undvika textila hushållsarbeten. Och jag ska förhandla till mig lite mer tid; ”får jag äta frukost/blogga/lacka naglarna först” och Pär ska säga jaja och jag ska dra ut på det och i nåt skede ska jag ändå sitta sysslolös och då ska han säga ”nu gör vi det!”. Och jag ska sucka och stöna som en tonåring och med stor dramatik dra mig upp och ställa mig i vardagsrummet där vi alltid ska stå.
Vi ska lyssna på musik - kanske Richard Eklund om det är han som är aktuell just då. Och vi ska sjunga med och byta ut ord mot ”katt” eller nån av våra katters namn, så att det kanske blir ”Viola låg just bakom kniuten och hon bryr se szchit”. För Viola och Sylvi ska vara precis lika intresserade som vanligt av lakanen som bres ut i luften och spänns och viks ihop och vilja hoppa upp i lakanet.
Vi ska vika örngotten ett och ett och jag ska med en bestämd klapp lägga dem alla i samma hög och kanske vika om dom som Pär vikt fel, för kontrollbehovet tolererar inga avvikelser i vikteknik.
Vi ska tävla om vem ska kan dra hårdast och Pär ska säga ”står du och sover, Strömberg?” och ”jag tycker det är så tråkigt när vissa inte anstränger sig” och jag ska göra fisljud med munnen för att störa hans ansträngning och så ska jag ropa ”men dra då!” och till slut ska nån av oss börja skratta. Och vi ska mötas i mitten med våra respektive lakanshörn och jag ska vika ihop det och stuva in det i vårt alldeles för fulla linneskåp och jag ska lova mig själv att ordna upp där nån dag. Och sen ska jag stänga dörren och glömma bort det och så ska jag och Pär ta några danssteg till de sista tonerna av Finland.
Och så ska det alltid vara. Åtminstone nån gång i månaden ska allt det här hända, precis som en helig ritual vi båda två vet vi deltar i. Det ser kanske ut som ingenting för nån utanför, men det är allt för den som är inuti det. Det är i de här små ritualerna ett förhållande finns. Alla insideskämt, alla hemligheter, alla underförstådda meningar. Det är i dom här ritualerna vi finns.