örhängen

Ett hej från nuet

Har ingen egentlig poäng att komma fram till eller tanke jag vill framföra i det här inlägget. Jag drivs mer av en vilja att kommunicera med er än något annat. Kanske är det det faktum att jag fortfarande är ensam hemma som gör mig lite sällskapssjuk. Sylvi är också sällskapssjuk, sover på Pärs plats i sängen och kryper upp mot mig då och då, något som nästan aldrig händer när Pär är hemma.

Jag har verkligen gått all in för att inte fall ner i något ångestträsk den här gången när Pär är borta, jag har en tendens att reagera negativt så att säga på att nån yttre omständighet ändrar. Jag mår jättebra av regler och begränsningar och saker att förhålla mig till, saker att hänga upp dagen på. Som frilansare som sällan har någon som väntar på mig nånstans eller rutiner som inte går att rucka är det en variabel för mycket att ta bort min sambo. Inte för att Pär är nån slags förmyndare, men han är min någon att förhålla mig till, någon som reagerar om jag inte stiger upp osv. Jag känner mig alldeles vimmelkantig av att vara ensam. Som att inga regler gäller längre.

Och då gör jag verkligen allt för att hålla rutinerna. Stiger upp, går och lägger mig, sover i och för sig väldigt dåligt men, dammsuger, tvättar, pantar flaskor, bär ner söndriga hushållsapparater i källaren där de får stå tills jag kommer mig iväg till återvinningsstationen. Har på radion, har på tvn. Skriver, jobbar, träffar vänner. Borstar tänderna, tvättar händerna, rollar katthår av alla textiler, allt det jag inte orkar när jag är deprimerad. Ändå känns det så… ihåligt.

Tänk om jag hade vetat att det skulle kännas så här att vara ensam hemma en vecka det där första året vi bodde ihop och vi knappt gjorde annat än att bråka och jag ständigt tvivlade på att eviga singeln och ensamboende jag skulle kunna vänja mig med en annan människa så nära inpå. Man får ta det som ett kvitto på att man kan ändras. Och det är ju tur, även om det känns lite fånigt att vara så främmande inför något som bara för ett par år sen var vardag.

Det är faktiskt nästan på pricken fyra år sen Pär flyttade hit nu. Det känns som ett annat liv, så mycket hade inte hänt då ännu. Vi flyttade in i en trea i grannhuset till var vi bor nu. Den kändes jättestor då, men nu med 25 kvm mer känns också den märkligt liten.Hur fick vi plats med allt? Fast vi kanske inte hade så mycket.

Jag hade flyttat in en månad tidigare i den lägenheten och jag hade ingenting i flera veckor. Jag gav bort eller sålde mycket av såna möbler som jag visste Pär skulle ha med sig eller som vi köpte. Till exempel hade jag ingen soffa förrän Ikea-leverensen kom med nya soffa och fem bokhyllor. Jag hade också lyckats slarva bort ett ben till min säng under flytten och fick lägga madrassen direkt på golvet. På den 120 centimeter breda madrassen sov vi båda två i sex veckor. Vi åkte och köpte säng samma dag Pär flyttade hit, men det tog sex veckor att få den. Det låter kanske romantiskt och visst var vi kanske höga på nån slags nyförälskelse då än, men i verkligheten sov en av oss på soffan (som hade hunnit komma då!) de flesta nätter. Två vuxna kroppar på en 120 cm madrass är inte bekvämt i längden.

Det där sista sängbenet hittade jag sen i mitt skåp på After Eight nät jag städade ur det inför vad som började som min tjänstledighet och fortsatte med att jag sa upp mig sen. Det är också en stund sen nu redan, Fast det också känns som att jag är väldigt nybliven författare på heltid. Men det är ett år sen jag sa upp mig nu i mars.

Tiden bara går och går och ändå är jag inte för gammal för att använda mina nyfyndade swag-örhängen. Tänk det.

88261608_296848197954936_1567726538361667584_n.jpg