Faktum ett: Jag är tacksam för min kropp.
Faktum två: Jag tycker om min kropp.
Faktum tre: Min kropp har många fördelar ingen nånsin pratar om.
Man pratar mer än gärna om nackdelarna med att va tjock och tro mig - jag känner till dem!!!! No need att påpeka de förhöjda sjukdomsriskerna och allt det. Jag orkar knappt skriva just det en gång till, men JAG VET. Spill er energi på nåt annat kommentarsfält en liten stund. För idag vill jag skriva om vad jag är tacksam för med min kropp. Vad jag tycker om med min kropp.
Jag vill skriva om fördelarna med min stora, tjocka kropp. Och jag vill göra det, utan parenteser om hur medveten jag är om allt det onda som kommer med det goda. Eller utan att påminna om att jag inte har nåt emot några som helst andra kroppstyper eller försöker få folk fetare. Det här inlägget är skrivet av Ellen Strömberg, personlig bloggare, inte Ellen Strömberg, Ordförande i Hemliga sällskapet för Förfettningen av Finlands folk. Nu blev det en jävla parentes i alla fall. Ibland känns det bara som att gå i tjära den här kampen.
Min kropp är en stark kropp. Jag har en naturlig styrka i min kroppshydda som inte bara hjälper mig i praktiska sammanhang, utan också ger mig en auktoritet och en pondus det är svårt att komma förbi. Mina ben är till exempel skitstarka. Nikko brukar säga att en bra bondmora ska inte få gummistövlarna över vaderna och det brukar jag tänka ibland; att jag skulle bli en bra bondmora bara för benens skull. Mina ben bär min kropp varje dag och är det starkaste jag har.
Min kropp är en rolig kropp, det är stor humor att till exempel slå sig själv på låret under vatten och känna vågorna i fläsket. Kroppar är oftast ganska roliga, om man bara orkar ha en tillräckligt avslappnad inställning till dem.
Min kropp är en mysig kropp. Det är lite extra skönt att sitta i famnen på mig föreställer jag mig. Min bror sa härom dagen, när min ettåriga brorsson satt i min famn att "han har det säkert bra där. Du är ju som en sån där, vad heter det... saccosäck". Det kan ju nästan gå under "rolig kropp"-grejen också. Pär säger också att det han tycker bäst om med min kropp är min mjukhet, att jag är skön att vara nära.
Sen är det såna feta grejer som att jag sällan fryser, vill jag skaffa fler tatueringar finns det gott om outnyttjad hud på mig, jag ligger sällan obekvämt, när jag var yngre trodde folk ofta jag var äldre och idag tror folk ofta jag är yngre än vad jag är, jag riskerar aldrig att komma klädd i samma sak som mina smala vänner och folk ofta lägger märke till mig. På gott och ont så klart.
Men det bästa min tjocka, stora kropp har gett mig är inte styrka, mysighet eller ens endless hours of fun. Det bästa med att vara tjock är utanförskapet.
För det första kommer folk alltid att underskatta mig eftersom jag är tjock, vilket gör det möjligt för mig att slå ur underläge, nästan hela tiden. Det är alltid roligare att slå ur underläge. Jag har alltid behövt anstränga mig lite mer än mina smala vänner för att få samma cred, vilket har gjort mig starkare och mer kreativ. Jag är jävligt resourceful när jag behöver vara det.
Med utanförskapet kommer också en gemenskap. Det finns nätverk att tjocka människor på instagram, som inte gör annat än peppar och stödjer och tipsar varann, dagarna i ända. Vi utbyter recept, vi tipsar om snygga plus size kläder, vi säjer second hand, vi lämnar små peppande kommentarer under varandras selfies och vi pratar om sånt vi är rädda för. Det är en fet liten falang av internetsysterskapet jag älskar.
Men det allra, allra bästa med min tjocka, feta, fucking massiva kropp är den har gjort mig till en så mycket mer ödmjuk människa. Hade jag inte varit tjock och ständigt blivit påmind om vilken andra klassens människa jag är VARJE DAG hade jag knappast varit lika förstående eller ens mottaglig att ta in alla andra slags förtryck och strukturer, förtryck och strukturer som många gånger är mer dehuminserande än fettföraktet.
Tack kroppen att jag ständigt påminns om andras kamp genom min egen.
Även när det känns som att gå i tjära.