Det finns mycket här i världen jag vill ha. Men om det är en sak jag hört sen barnsben så är det just precis "man kan int få allt här i världen".
Det finns saker som man skulle vilja ha, men som man är okej med om man inte får. Jag kommer till exempel knappast att få alla de där små stugorna och husen jag öronmärkt här i nejden som eventuella köp när jag blir miljonär på mina böcker. För jag kommer ju knappast bli miljonär på mina böcker heller. Jag tror inte jag kommer få de där hästarna och korna och hönsen. Jag får nog inte förlängd semester med full lön från jobbet i år heller. Och det är helt okej. Alltså på riktigt okej.
Och så finns det saker som man så väldigt gärna vill ha att det blir svårt att föreställa sig nån framtid utan dem. Saker som ibland kan tyckas verka nödvändiga för ens hela lycka och välmående. Saker som man så gärna vill ha att det blir svårt att prata om det. Saker som inte alls är säkert man kan få. Saker man inte kan önska fram, hur mycket man än skulle vilja.
Saker som barn.
Det här är ett sånt här inlägg som fått gro en tid, för det är så satans svårt att erkänna att man vill ha nåt som kanske inte ligger inom ditt räckhåll. Dessutom är det allt det här hyssjandet och pyssjandet när det kommer till kvinnor och graviditeter och barnafåande och ickebarnafåandet. Som att det är liiite fult att prata om det? Förutom om man så klart redan har barn, då kan man ju gärna berätta allt.
Jag har ju inte barn (förutom två feta katter), men jag tänkte jag kanske ändå vill skriva lite om det. Kanske just för att man inte riktigt får och det inte riktigt är rumsrent, men också för att jag, när jag nån enstaka gång, pratat med nån om vän och fattat att hen också upplever samma sak, eller nåt liknande, känt en sån enorm lättnad. Jag minns värmen när en vän erkände hur ofta hen är inne på Familjeliv och läser trådarna om hur tidigt man kan känna av en graviditet. Jag vet precis vad det där är, jag vet precis hur det känns.
Men mest vill jag kanske skriva för att det är något riktigt unket kring hur vi pratar om graviditeter och att få barn.
Förra hösten hände det mycket. I samma veva som jag blev officiellt ihop med Pär och för första gången i livet hade nån som jag ville och som också ville dela livet med mig helhjärtat, hade jag också en cysta på äggstocken som sprack och gjorde skitont och ledde till en massa läkarbesök och gynekologundersökningar. Ni kanske minns? Jag var sjukskriven i två veckor, men jag skrev inte så mycket om det, för jag visste inte hur man skriver om sånt.
Jag fick höra att jag nog aldrig kommer kunna få barn utan hjälp och det kan bli svårt även med hjälp. Det här fick jag btw höra av en gynekolog som utan omsvep skrev ett par ord på en post-it åt mig och sa att jag kan googla när jag kommer hem?! True story.
Jag blev ju så klart asledsen och andra veckan jag var sjukskriven gick åt att bara ligga och gråta. Stirra in i väggen och prata med kompisar och prata med Pär. Grymt romantiskt sätt att starta ett förhållande på också, hehe. En flickvän som ligger och dregelgråter över sitt underliv. Vi var ju, och är ju fortfarande inte ska sägas, i nån situation där vi planerar att försöka få barn. Vi hade ju inte och har fortfarande inte varit ihop i ett år ens. Det är alltså inte därför vi gift oss. Obs obs.
Jag minns att Eleonora kom med en bukett tulpaner åt mig och de var så fina, men lite vissna och jag grät ännu mer, för det var så jag kände mig, som en vissen blomma ingen har nån glädje av. Det var en ganska oväntad reaktion också, eftersom jag rent logiskt inte förknippar en fungerande livmoder med duglighet. Men det är en sjukt svår att få höra. Som en käftsmäll, speciellt när man får det levererat på en jävla post-it utan desto mer sympatier.
Efter mitt gynekologbesök i höstas och vad jag då trodde var nån slags dom, började jag gråta varje gång jag hörde om nån som var gravid eller nån som skulle få barn. Hur glad jag än var för dem så kändes det som ett hån. Det kanske låter egocentrerat och det kanske det är, men det är så sjukt sorgsen känsla när nån annan får ha något som din kropp skriker efter. Jag visste inte hur biologiska klockor känns, men nu gör jag det. Det känns som ett tomrum strax under hjärtat och en fantomvikt, ungefär lika tungt som ett barnhuvud, i armvecket.
And let me tell you, i min ålder så hör man typ inget annat än att folk skaffar barn. Allt skvaller handlar om det! Det blir många gråtattacker på ett ett par månader bara. När brorsan avslöjade att de skulle få barn bröt jag ihop fullständigt, trots att det är topp fem goda nyheter jag fått i hela livet. Jag blev också orimligt arg när jag hörde om typ tonåringar som blivit gravida oplanerat och inte ens hade ett jobb. Hur djupt orättvist verkar inte det, när det sitter en ansvarstagande ungefär trettio-åring med fast jobb och stadigt förhållande som skulle förtjäna den där bebisen mycket mer. Så går tankarna när man sitter där mitt i det och man inte kan fly nånstans.
Nej, just det. Du kan inte fly någonstans. Alla frågar om barn, alla undrar hur ni tänker kring det, alla fäller kommentarer om att ni är nästa BLINK BLINK BLINK och jag vill på riktigt be om ursäkt om jag nånsin gjort detsamma för jag vet nu hur jobbigt det är.
För nån månad sen hade jag igen en cysta som sprack och den här gången bokade jag tid till en ny gynekolog, en gynekolog jag bara hört gott om. Förra veckan var jag där och jag har också bara gott att säga. Jag fick svar på en massa frågor, kompetent hjälp och nån som verkligen lyssnade på mig. Fick hormoner utskrivna för att underlätta med allt. Fick dessutom det glädjande beskedet att det inte alls är omöjligt, vilket jag trott i ett halvår. Så jag behöver kanske inte gråta varje gång jag hör om vänners graviditeter längre. Men ändå, det sitter taggar kvar i hjärtat.
Jag vet hur ansträngande det där leendet med den där undflyende kommentaren man ger som svar är. "Nåå, vi får skåda". "Nåå, man vejt alder". "Nåå, den som lever får se".
Jag vet vad det kräver för att sitta och försöka stänga öronen för när ens bekanta med barn pratar om hur värdelöst livet var innan de fick barn.
Låtsas som det regnar varje gång man hör om hur underbart allt är nu och hur de inte saknar nåt alls från före barnet/barnen.
Skratta med när de skämtar om hur jobbiga barnen är.
Svälja din åsikt i diskussioner för att man inget vet för man inte har de där jävla barnen.
Ständigt, ständigt bli påmind om att barn är något vilken idiot av människokön som helst kan avla fram. Vilken idiot som helst, men aldrig, aldrig du.
Jag vet hur storsint man måste vara för att orka intressera sig för andras barn och för att intala sig själv att det inte är nån annans fel att du inte har nåt.
Jag vet inte när eller om vi kommer försöka. Jag vet inte om jag klarar det om det inte funkar. Jag vet inte hur jag kommer prata om det när eller om det sker. Jag vet inte om jag hade skrivit det här inlägget om jag inte fått lite hopp tillbaka förra veckan.
Jag vill också påpeka att jag inte heller vet är hur jobbigt det är när man försöker på riktigt. När man aktivt jobbar på att bli gravid men det inte riktigt vill sig. Eller hur det känns när man faktiskt inte vill ha barn men får höra att man nog säkert kommer ändra sig eller ångra sig så många gånger att man till slut ifrågasätter sig själv. Jag vet inte heller hur mycket man faktiskt vill prata om sitt barn sen när man har ett och hur det känns. Eller hur det känns när någon tar sig rätten att kommentera din gravida kropp.
Det enda jag vet är att det är nåt unket över hur vi pratar om graviditeter och barn.