Alltså, ni vet den här gamla dikten: Man borde inte sova när natten faller på/ ty tänk, då tindrar stjärnorna högt uppe i det blå/Det är så tyst och stilla/ Att sova vore illa. Ni vet den. Den spelar alltid i huvudet på mig när jag BORDE sova, som till exempel nu. Sen tänker jag att ett svar på tal vore på plats, jo lilla vän, stjärnorna får tindra hur högt de vill, men du borde sova. Jag borde sova. Dessutom är det inte så tyst och stilla här i storstan, mina öron är ju vana med Österbotten, lika tyst som det är platt.
Men det snöar snyggt här. Och så ordnar dom bra julfester här. Har skrattat, svettats och gråtit (helt sant, men inget dramatiskt, blev bara sjukt rörd). Däremellan hunnit dricka en flaska vin. Imorgon åker jag hem och jag önskar lite att vi skulle bli insnöade så att vi kan LittSkapa lite till, lite mer.
Men så sträcker jag på mig i sängen jag lånar av K och ingen fet katt hindrar mig från att göra det för att hon bestämt att hon ska sova på mitt ansikte. Ingen lurvig katt biter mig i tårna när fötterna råkar sticka ut under täcket. Så jag måste väl bege mig hemåt ändå. Trots snöfall, julfest och inspiration i massor.