Hej hööni, jag lämnade ju er med en cliffhanger om att jag skulle skriva om ämnet de jour - den psykiska ohälsan. DUM DUM DUUUUU.
Okej, så nu tar jag ett djupt andetag, försöker ignorera att det här bara kommer att läsas av de som tycker lika som mig och resten kommer skita i det och det kommer inte leda till nåt annat än ännu ett vedträ på den okonstruktiva debattelden som rasat de senaste dagarna och försök håll dig saklig nu för here we go!
För det första. Alla har inte ett språk som lämpar sig för att pinpointa exakt hur de mår och även om det kanske inte speglar sjukdomsbilden helt korrekt så kan trendbegrepp som typ "utbränd" hjälpa för att förklara att nu är det nåt som är fel.
För det andra. En diagnos eller ett begrepp vattnas ju inte ur bara för att fler använder det. Seriöst, det gör inte det. Det finns psykisk ohälsa så det räcker åt oss alla, även om nån skulle "felanvända" det! I promise. Och att sen ungdomar (ständigt dessa ungdomar!) använder uttryck som deprimerad när de menar att säga att de är ledsna... Ärligt talat, jaha? Folk går runt och säger att de "döööör" stup i kvarten utan att dö, är inte det lite fel det då också? Jag tror (hoppas i alla fall, men vad vet jag) att alla kan särskilja mellan "jag tror jag är deprimerad, det känns som att ingenting är roligt och jag orkar inte gå till jobbet längre" och "satan vad deprimerad jag var i söndags alltså, sån jääävla krapula". Visst kan vi det? Och kan vi inte, så kan säkert den utbildade vårdpersonalen som ställer diagnoser göra det.*
För det tredje. Psykiska sjukdomsdiagnoser är ju för den delen inte heller matteformler som är exakta. Ens egen depression kanske inte är en spegelbild av en annans.
För det fjärde. När man pratar om psykisk ohälsa och vill säga något värdefullt så måste man, precis som när man pratar om andra tuffa saker - gräva där man själv står. Det är helt sant och riktigt. Men man måste tyvärr (?) också vara lyhörd. Det är bara jag som kan prata för mig. Men. Jag kan aldrig, aldrig ta för givet att jag kan prata för dig. Jag kan bara hoppas vi kan mötas nånstans och dela nåt. "Bara hoppas", I know, svettigt, men så är det. Kommunikation och människomöten innebär att ta risker.
Och för det femte och sista. Yttrandefrihet betyder inte att man inte behöver ta ansvar för sina yttranden. Eller att alla måste välkomna ditt yttrande. Egentligen betyder det bara att staten inte kan förbjuda dig att yttra dig. Som privatperson kan jag heller inte förbjuda dig, men jag kan kritisera ditt yttrande och jag kan ifrågasätta det because *drum roll* yttrandefriheten! Den funkar both ways kan man säga. Däremot behöver jag ju inte vara ett rövhål när jag gör det, men det försöker jag låta bli.
Och nu tycker jag att vi alla tar varandra i händerna och sjunger We shall overcome!
Nej, skämta ba, kunde inte bara låta bli, hehe.