Senast igår skrev jag om att jag allt för sällan går på teater, men hah fick jag! Igår kväll såg jag och Pär Unga ScenkompanietsProjekt S. Var ganska nyfiken eftersom hade jag hört rykten om en ganska dräpande recension. Inget får mig så intresserad av en kulturyttring som en sågning. Dessutom har jag sett annat Unga Scenkompaniet har gjort och jag tycker ofta de gör intressanta saker.
Ni kanske tänker, vänta lite, har jag läst det här inlägget förr? Nej, det har ni inte, men när vi stod och väntade på att föreställningen skulle börja hör jag plötsligt ett rappt "Hej Ellen!" och vem står inte där om inte Linn Jung? Tror jag aldrig lyckats va på Wasa Teater utan att känna typ 50% av salen... Det är både tryggt och kvävande att va finlandssvensk. Hur som helst, Linn har också bloggat om pjäsen HÄR.
Först och främst: jag har liiite svårt för folk som spelar teater och scenkonst. Jag tycker det är liiiite krystat och pinsamt och många gånger jobbigt med ”teaterfolk”. Hör ihop med att jag har svårt för den där slags beräknade spralligheten som innebär att nån plötsligt kan brista ut i nån steppdans och lite musikalsång. Så att sätta mig på första parkett på en ganska intensiv och experimentell (vet inte alls vad som räknas som experimentellt inom teater men jag menar att det inte fanns en tydlig början och slut och inga kulisser eller egentlig rekvisita) är inte så tacksamt. Men där satt jag. Stel och obekväm. Tyckte visserligen det var lite jobbigt men hade ändå en övervägande bra upplevelse.
Projekt S har samlat in österbottniska och icke-österbottniska ungdomars berättelser och sammanställt dem till en föreställning. Det är inte feel good direkt alltså. Men den som gick runt och trodde att finländska kids har det bra idag så borde kanske byta sömnmedicin och vakna lite. Eller försätta sig i hypnos och frsöka komma ihåg själv hur det ar när alla känslor och intryck var upphöjda till tusen. Försök känna allt det i en samtid som är digital och skitsnabb och obarmhärtig, så tja. Jag tror ju inte Projekt S är underdrivet på nåt sätt.
pressbild från ungascenkompaniet.fi foto: jonas axberg
Det tog ett tag före jag riktigt kom in i berättartekniken, skådespelarna pratar ofta i mun på varann och avbryter och blandar repliker med upplästa fakta, sång och dans. Det här låter kanske riktigt wack men det funkade hur bra som helst efter att man kommit in i det. Trots att jag personligen föredrar ett visst avstånd mellan scen och publik förstår jag poängen i att det ska va in yo face och omöjligt att värja sig ifrån. För det är viktigt att vi lyssnar. Gillade dansinslagen jättemycket och hur skådisarna använde sina kroppar, det skulle jag säga va den största styrkan. Utöver det tyckte jag om hur pjäsen var skriven, jag tyckte det var ett smart sätt att väva in olika historier och ge liv åt så många olika slags ångest som inte har så mycket mer gemensamt än att de handlar om unga människor. Enda jag inte förstod var Skam-referenserna som kom mitt i, tyckte det var en ganska billig och onödig blinkning.
Det är en behjärtansvärd föreställning och kritiken som framförts av Recensenten på Lokaltidningen bestod bland annat av att det här inte skulle få unga att må bättre, att det blev för mycket elände. I call bullshit! Att få se historier man känner igen sig i, oavsettt hur tragiska de är, på scen tror jag hjälper de flesta. Jag förstod också att recensionen tyckte att man borde erbjuda nån slags lösning om man presenterar ett problem, vilket jag skulle hålla med om det handlade om politik, men nu är det här faktiskt teater och teater baserat på tonåringars upplevelser. Att begära att de tonåringarna, eller konstnärerna bakom teatern ska ha lösningar på de hör problemen är att begära mycket. Ett första steg är alltid att belysa problemen och det gör Projekt S. Förutom ångest är skam det övergirpande temat och om det finns två saker som mår bra av att pratas om så är det ångest och skam.
Projekt S är tydliga med att de har lånat historier även från utom-österbottniska ungdomar och det ser jag inte som ett problem. Även om en specifik historia inte hänt här, så händer det utan tvekan liknande saker, geografin är sist och slutligen ganska oväsentlig.
Jag hade älskat att se den här pjäsen på min skola när jag hade en skola. Köp in föreställningen ni som har makten att göra sånt och starta en diskussion i era skolor. Det är kanske inte en lösning, men det är ett steg på vägen.