Pär går mycket runt omkring här i stan, han gillar att promenera. Ganska ofta hör jag av folk att dom har sett honom där och där och då och då, vilket jag gillar, för då känns det som att han håller på att flyta in i stadsbilden. Få ett sammanhang. Älskar sånt, sånt ÄR varför jag bor i en liten stad.
Hur som helst, ganska ofta i samband med en sån kommentar hör jag en dröjande ton hos den som säger det, eller rent av får nån omskrivning av ett faktum "ja, han har ju så kännspak stil att gå". Ja, alltså han haltar. Och spretar lite med vänsterarmen ibland.
Då brukar jag säga "ja, han är ju CP" varav människor antagligar skratta nervöst och tror att jag skämtar, säger emot (vilket är det fånigaste) eller säger "jahaaaaaaaaaaaaa" med väldigt många a:n.
Cp (cerebral pares) är egentligen ett samlingsnamn. Det finns miljard olika varianter och man kan läsa på om man vill här, men för att sammanfatta det megakort: det handlar om att en eller flera muskler inte funkar som dom ska och det på grund av en hjärnskada man fått som foster, vid förlossningen eller som väldigt liten. Cp kan även innebära mentala utvecklingsstörningar, men det är en vanföreställning att cp är lika med utvecklingsstörd och många cp-skador ter sig bara fysiskt.
Pär har inte en sån tung cp-skada eller vad jag ska säga, inte för att det på nåt sätt är viktigt att hans skada inte är så "stor", utan för att det är så det är. De muskler som inte funkar som de ska är dom som går ner i vänstra armen och dom i högra benet. Därav haltandet och spretandet.
Kanske tänker du på svenska komikern Jesper Odelberg när du hör cp? Han sitter ju i rullstol och pratar även annorlunda. Så kan ju också cp se ut.
[embed width=480 height=270 class=left thumbnail=https://i.ytimg.com/vi/tBbet173mXg/hqdefault.jpg?r=59202]http://www.youtube.com/watch?v=tBbet173mXg[/embed]
Andra cp-relaterade grejer Pär har är att hans ögon skelar ibland, han är alltid jättespänd (vilket gör att han är väldigt lättskrämd och kittlig till exempel, alltså så pass att jag undviker att kittla och skrämma honom, två saker jag annars gärna utsätter mina nära och kära för) och så är han urusel på att leta efter saker och är dålig på att orientera sig. Han ser inte alltid det han ser. Vilket också gör att han inte har körkort och nog inte ska ha det heller.
Däremot har han ju kompenserat detta genom att ha, vad han själv (väldigt gärna) kallar för "Sveriges bästa arbetsminne". Han minns allt, alla namn, alla vägar, alla band, allting. Vilket är skitjobbigt när man själv påstår att man till exempel inte sagt en sak man har sagt. Plus att han är jättebra på en massa annat så klart, men det kanske inte kan relateras direkt till hans cp.
Jag tänker ganska sällan på att Pär är cp nu för tiden. Det är inget som påverkar mig speciellt mycket eller ens vår vardag speciellt mycket. Pär kan göra alltså sånt jag tycker är viktigt och sånt han inte kan, typ köra bil, kan ju jag. Jag har aldrig haft nån dröm om nån händig man eller så, så det gör mig ingenting att det är jag som skruvar ihop Ikea-möblerna eller byter glödlamporna. Och det gör inte Pär nåt heller, den enda som lider av det är väl de rådande könsnormerna.
Däremot har jag ju fått vänja mig med att han ramlar och snubblar ganska ofta och att han nästan alltid har skrubbsår på vänsterknogarna. Eller att han inte kan bära båda våra tekoppar samtidigt. Eller att han letar efter sina glasögon ungefär en gång om dagen, fastän de oftast ligger mitt på köksbordet.
När vi först började prata så tänkte jag att jag tyckte han såg lite liksom sned ut på bilderna jag sett av honom. Men jag sa ju inget. Pär tog upp det ganska snabbt och väldigt odramatiskt och jag sa jahaaaaaaa med så många a:n jag bara kunde. Sen, efter hand, har jag ju frågat allt jag funderat över och även försökt läsa på lite. Och så har jag till sist lärt mig prata om det utan att viska.
För det är ju sist och slutligen, bara cp.
Det är inte farligt.
Här kan du förresten läsa en kolumn Pär skrivit om sin cp.