Nån checkar in som "i säkerhet" på Facebook. Varje "i säkerhet" är en lättnad. Men jag blir också orolig långt in i själen över att den funktionen måste finnas på Facebook ens. Och att den behöver användas. Jag har svårt att tänka mig att människor levde vanliga liv under kriget, nu pratar jag andra världs- i första hand, men egentliga alla krig i modern tid. När jag tänker på krigstider är det liksom bara krig. Ett konstant regn av bomber, ett stelnat svartvitt gråtande ansikte, en oändlig mängd taggtråd och dammiga tegelstenar som en gång varit ett hus.
Jag fattar liksom inte att människor skrattade även under krig. Att människor blev kära, människor hade små dispyter med sina vänner, människor skvallrade om sina grannar och människor festade och blev fulla. Att människor gick på bio och diskade och läste böcker och piskade mattor och var ganska lyckliga ibland, även under kriget.
Jag fattar inte att alla bomber, all gråt, all taggtråd och alla dammiga tegelstenar kom smygande och sen kanske inte var ständigt närvarande, utan att livet fortsatte, men med öronen på helspänn. Jag fattar inte att gråskalorna fanns även annanstans än i uniformerna.
Jag står i köket och diskar och från vardagsrummet hör jag tevesändningarna. Jag hör ord jag hört alldeles för många gånger den senaste tiden och jag har - öronen på helspänn. Och plötsligt fattar jag. En svindlande sekund eller två fattar jag precis.
Jag vet inte hur nära det ska behöva komma före jag fattar på riktigt. Jag vet inte hur många i mitt Facebook-flöde som ska behöva checka in "i säkerhet" eller Gud förbjude, inte göra det före jag fattar att om Facebook hade funnits då, i kriget, hade "i säkerhet"-inloggningarna kommit smygande, strax före allt det andra.