Jag ska skriva en bok. Det här är inte boken jag ska skriva, men väl en bok jag läste nyligen, Peppe Öhmans Vackra Människor - som jag tyckte var mycket underhållande- men jag tyckte inlägget behövde en bild, så... Tadaaa. Hur som helst, jag är med i NaNoWriMo i år igen, men jag kör en liten tjuvstart. Den uppmärksamma minns säkert att jag var med förra året också och att jag då började skriva på Den Där Romanen som hägrat över mitt huvud i hundra år nu. Jag skrev som en galning i typ en vecka, sen hann jag inte med NaNoWriMo mer, november förra rået var en bitch. Så det blidde ingen färdig roman. Så nu klistrade jag helt enkelt in de 40+ sidorna jag har "färdiga" av den från förra året och tänkte fortsätta på den. Så just nu ligger jag på hela 15 000 ord, vilket är lite berusande, men jag måste ändå skriva 1200 ord per dag resten av månaden för att få ihop till slutsumman.
Är ni med? Jag heter EllenStroemberg, så bli writing buddy (eller vad det heter) med mig om ni finns med!
Annars, jag måste klargöra en sak jag försökt förklara bl a åt min ömma moder cirka två miljoner gånger. Nämligen; Jag tycker egentligen inte om att prata om mitt skrivande. Jag hatar frågor som "Vad handlar din bok om?", "Hur långt har du skrivit?", "Vad skriver du om?" eller "När får jag läsa?". Jag hatar, hatar, hatar det. För det första vet jag inte vad jag ska svara, vadå handlar om, jag vet inte! Men oftast ger inte folk upp då heller, utan erbjuder olika genres att placera texten i, "ja, men är det en rysare eller...?" MAN BA NEJ FÖR HELVETE. Jag vet inte. Det kan jag ju inte svara på före det är färdigskrivet. De enda jag tycker om att prata skrivande med är mina medstudernaden och handledare i Littskap, eller andra skrivande människor. Jag kan inte förklara det bättre än att det stressar mig så fruktansvärt när folk frågar. Det känns också som att man pratar sönder något som är så skört. SÅ SNÄLLA MAMMA - fråga inte hela jävla tiden. Känner jag för att berätta så gör jag det.
Tack och hej.