Nån gång skulle jag vilja logga in hit, full av iver och börja skriva ett inlägg, precis som jag gör nu. Men snabbare och gladare, så fingrarna snubblar om varann på tangentbordet. så skulle jag droppa bomben. Berätta hemligheten. Avslöja sanningen. Kanske ni redan skulle ha anat något. Typ "nåt är på gång", viskningar i korridorerna (inte för att jag på fullaste allvar går omkring och inbillar mig att ni viskar om mig i korridorerna, LOL). Jag vet inte exakt vad jag skulle berätta, men nåt. Att jag är kär och lycklig. Att jag är gravid. Att jag köpt hus. Att nån jävla dag inte ser ut som alla andra jävla dagar i mitt jävla liv och att jag hade nåt jävla bevis på att det skett en utveckling i huvudet på mig de senaste åren. Eller om jag ska uttrycka det lite mer barnsligt: jag vill också ha breaking news! *stamp i golvet och surmulen min* Ta mig med storm, snälla. Svep omkull mig och kom om våren, som en vårvind. Ta mig till kärlek, ta mig till dans, ge mig arsenik och kom igen Lena. Alla de här känslorna ni vet. Den jävla vårens fel. Jag brukar försöka låta bli att mens-gnälla (ni ba eeh, slår en upp mens-gnäll på Wikipedia så kommer det upp en bild på dig) allt för mycket här i bloggen men idag orkar jag inte hålla mig. Så. Here goes. Ni kan väl high fivea mig om ni känner igen det lite, så vet jag att jag inte är ensam. Annars kan ni passera utan att lämna spår och vissla lite för att dölja hur obekvämt det är när jag fläekr ut hjärtat som på kolgrill här. Okej;
Här om dagen såg jag en repris på Jakten på det perfekta livet med Hanna Hellquist (som jag älskar mer än katter och böcker) och det var avsnittet när hon pratar om kärlek och parförhållanden. I nåt skede bröt hon sådär halv-på låtsas ihop mot nåns axel (typ Lars Lerin eller vem det nu var) och bölade "Jag är så jä-ä-äävla ensam. Jag vill också vara ihop!". Om den lilla sekvensen skulle göras till en gif, skulle den sammanfatta mitt liv igår kväll när den värsta pms-dimman bredde sig ut i lägenheten om omfamnade mig.
Sen kom jag på att jag absolut vill ha barn just nu och så började jag grina för att jag inte har barn och säkert inte kommer få barn på flera år ännu (om nånsin, eftersom min mamma är säker på att jag kommer hitta kärleken "sent i livet") men så kollade jag på Svinalängorna på samma gång (bra film förresten, rekommenderas!) och så började grina mera för jag kom på att skulle jag få barn nu skulle jag säkert vara en sån mamma som hon finska mamman i filmen och periodsupa och svära. Sen så lade sig Kantele påmitt huvud och började kurra som hon alltid gör när jag är ledsen och så blev jag irriterad på henne för att hon ligger och mjölktrampar i mitt nytvättade hår och sen började jag grina för att jag stöter bort den enda som pajar mig på huvudet när jag grinar och sen insåg jag att den enda som pajar mig på huvudet när jag gråter är min katt och så var det helt kört.
Ni fattar alltså. HORMONERRR.
De flesta dagar i månaden är bra. Eller åtminstone helt okej. Även om jag skulle älska att någongång komma hem (till ett hem som är större än 42 kvadrat) och disken skulle vara färdig diskad eller kattsanden färdigbytt. Oftast går det så bra ändå. Men vissa dagar. Gör sig den jävla ensamheten påmind och så ligger man där och gråter framför Svinalängorna, utan att egentligen veta varför.
Slut på gnäll.