Dagarna går och skarvarna mellan dag och natt syns knappt. Jag läser. Läste The Girls igår, fantastisk bok, precis som alla andra sagt. Läser Sommaren utan män idag, storslagen på ett annat sätt. Slås av hur jag beundrar samtidigt som jag tröttas ut av den svala, akademiska stilen. Bottnar i ett komplex gentemot akademin skulle jag tro, jag passar så dåligt i såna miljöer och runt såna människor, samtidigt som jag önskar jag gjorde det.
Jag lagar mat. Idag en couscoussallad med alldeles för mycket gurka och ändå alldeles för torr. Igår en pasta med auraostsås, beprövat och gott. Ost och grädde och en äggula. En svagt gul pasta, behaglig på alla sätt. Tröstande mat helt utan vassa kanter. Fick en kokbok på posten igår som jag hade beställt förra veckan. Ett stekt ägg är också middag. Den verkar bra.
Försöker skriva, men fastnar i det eviga scrollandet. Sitter fast på samma bana på Candy crush i evigheter, spelar slut liven så fort jag får dem. Ser alla liv jag inte lever på instagram. Vet inte om det är nyttigt att ständigt utsättas för sin oändliga möjligheter, omöjliga att alla greppa. Tänker också att det är vrickat att det inte längre är viktigt vad du gör, bara viktigt vad du konsumerar.
Min oro över att vara tillfällig krympling överskuggas av min oro för världsläget och hemmaläget. Det blåser kallare och kallare vindar och det gör mig orolig att jag inte kan föreställa mig hur vår framtid ska se ut, hur vi ska bli gamla. Det är så mycket ont i luften.
Låtsas att det jag lägger min tid på är viktigt. Tvätta köksmattan, byta plats på två fåtöljer i vardagsrummet, torka samma bordsyta flera gånger. Ändå blir det aldrig riktigt rent. Om man steker vitlök och lök i smör så doftar det hem i hela lägenheten och ingen märker om det är smuts i hörnen. Vattnet rinner långsamt ner i handfatet på vessan hur mycket Kodin putkimies jag än häller i.
Plockar ögonbrynen och ett par skäggstrån på hakan tills det inte finns mer att plocka. Har numera ett perfekt ansat ansikte. Förlorar mig lite i fickspegelns lilla cirkel av ansikte, studerar mina porer som om jag sökte vatten på Mars. Bakom spegeln spelar sista avsnittet av The Crown. Bra serie, extremt välgjord. Svårt att slå in en kil i nån spricka, för det finns knappt nån.
Frågar Pär en gång i halvtimmen vad han gör. Får olika svar varje gång. Inget speciellt. Jobbar. Läser en artikel om nån eller nåt. Diskar. Gosar med Pixie. Det har lite blivit så, att Pär hänger med Pixie och jag hänger med Viola. Pixie håller helst till i kontoret där Pär oftast sitter och jobbar. Viola är illojal mot alla, men har respekt för mig. Vi har varsin katt och vi har varann. Vi lyssnar ganska mycket på radio.
Jag ser att Flow har börjat släppa namn till nästa sommars festival. Lana del Ray, The XX, Aphex Twin. Flera namn jag gärna hade sett, men jag vet jag inte kommer åka i år heller. Jag låtsas tänka på det, kanske jag följer med kompisarna i år. Men det kommer inte hända. För mycket folk, och speciellt för mycket hippt folk på ett och samma ställe. Har inte självförtroende nog att vara ohipp bland de hippa, har inte intresse nog att försöka vara hipp.
Idag kom Frida Hyvönens Kvinnor och barn-vinyl på posten. Det är vad du konsumerar som är viktigt. Vi fick även ett julkort från Pärs mommo. Hon tyckte det såg snyggt ut när jag tog emot bloggpriset. Jag märkte just att det finns en säsong sex av Downton Abbey på Netflix. Köksmattan doftar svagt av tallsåpa trots att jag tvättade den i maskin. Imorgon ska jag till fysioterapeuten. Äntligen. Har stora förväntningar på honom.