Det känns som att de flesta tabun inte längre är så stora tabun. Eller ja, det kanske är enkelt för mig att säga, men det känns som att jag sällan blir obekväm av att läsa eller lyssna på olika saker längre. Förra veckan lyssnade jag på några avsnitt Alla våra ligg, en podd med två brudar som berättar om, tja, om alla deras ligg. Brudarna är anonyma och vågar kanske därför var mer explicita än vad dom annars skulle vara och de är verkligen ganska ogenerade kring sina respektive sexliv. Jag lyssande och förväntade mig bli åtminstone lite chockad - för är det inte det man hoppas på? - men till min förvåning blev jag inte det. Istället kände jag mest ett jaha. Det kanske säger mer om mig än om podden, men jag tror inte jag är helt ute och velocipedar om jag säger att sex inte längre är så tabu.
En sak som jag däremot upplever som tabu ännu - eller kanske till och med ännu mer idag - är pengar. Jag tycker det är jobbigt att prata pengar. Det kanske igen säger mer om mig än om pengar, men alltså igen - jag trooor jag är nåt på spåren. För ingen pratar om pengar, i alla fall vill ingen prata om pengar. Det är fruktansvärt osexigt att prata pengar, det är fan mer sex appeal att prata om sina finnar på ryggen än sina räkningar på nätbanken.
Jag har tänkt på det länge. Till exempel har jag tänkt på det när jag tittat på min och hela världens älsklingsserie Skam. I serien tas massa svåra ämnen upp och ofta tas de upp på ett bra och odramatiserande sätt. Men det pratas aldrig pengar. Aldrig. Isak och Even tar in på lyxhotell och ingen nämner nånsin vem som betalar för det och hur dom gör det. Russebussar köps och hyrs och trashas och ingen pratar egentligen desto mer kring hur allt finansierar. Utöver de stora ekonomiska grejerna, som gör mig kallsvettig att bara tänka på, går gymnasieungdomarna regelbundet på fik och äter ute utan att nån nåsin säger nej till nåt på grund av att de inte har pengar. Det här ter sig som ren sci-fi för mig. Under min egen gymnasietid var det alltid nån, inte sällan jag själv, som inte hade pengar till en kaffe eller pommes från grillen. Och då jobbad de flesta av oss vid sidan om. Jag städade. Ingen jobbar i Skam. Nu är det väl en viss skillnad i snittinkomst mellan Larsmo och Oslo, oljemiljonernas huvudstad, men ändå.
Jag har tänkt på det när jag läst och skrivit blogginlägg. I bloggvärlden tipsar vi gärna om vad vi köpt. Vi konsumerar och uppmanar till konsumtion - medveten sådan kanske men ändå, konsumtion. Vi fotar och berättar allt vi lagt pengar på och enda gången vi nämner priset är för att berätta hur billigt något var. Väldigt sällan, kanske aldrig har jag läst om att nån skulle ha svårt att få ihop till räkningarna den här månaden. Även om jag vet att det är en realitet för många.
Jag har tänkt på det när jag läst om folks fascination med 50 shades och att Christian Grey är mångmiljadär. Att en solklar del av hans dragningskraft sitter i hans miljoner på banken. På samma sätt som Mr Bigs dragningskraft sitter i pengarna, på samma sätt som Mr Darcy är aningens mer attraktiv för han har ju som vi alla vet 10 000 pounds a year. Alla vill vi väl landa nån lagom rik partner. Jag tänkte på det när jag läste nånstans att den moderna sagan idag inte längre har prinsessan som drömmål, det är det där halva kungariket som hägrar.
Jag har tänkt på det när jag försökt jämföra min egen ekonomi med mina jämnårigas. De flesta verkar ha mycket bredare marginaler än vad jag har. De flesta i min ålder verkar resa gärna och ofta och långt bort, många verkar unna sig väskor och skor regelbundet, många har barn som också verkar kosta en del. Men de flesta har också ett huslån, kanske ett par billån och eventuellt nåt annat litet lån nånstans. En Iphone på avbetalning.
Jag har knappt nåt av det där. Till stor del beror det på att jag har en betalningsanmärkning.
Det här är så svettigt att skriva för mig, för det här är verkligen det sista tabut för mig. Jag har en betalningsanmärkning, jag har den fram till nästa år och jag har den för att senast jag var deprimerad slutade jag öppna kuvert. Det här är svårt för nån som inte stått där och snabbt kastat in ännu ett kuvert i en överfull byrålåda att förstå mekaniken bakom varför man gör så, men för den som gjort det är det enkelt. Det handlar om ångest.
I början av året, riktigt första veckan, postade en hipp medietjej från Stockholm som jag följer en bild på Instagram en bild på en hop kuvert och skrev typ (citerar ur minnet) "Nu jävlar! Nyårslöfte: öppna alla kuvert med detsamma!!". Kommentarsfältet fylldes snabbt av hejarop och visa musklerna-emojis, men också folk som skrev om hur tacksamma de var att hon tog upp den där slags ångesten bara fönsterkuvert kan orsaka. Det var så satans skönt att läsa de där kommentarerna. Oavsett hur många gånger dagstidningarna rapporterar om att antalet betalningsstörningar ökar, har jag aldrig sett ämnet tas upp i ett annars hippt och fräscht sammanhang. Folk med betalningsstörningar har varit en grå massa för mig fram till det där. En grå massa som i min fantasi står långt bort från mig och mitt annars ganska hippa, fräscha liv. Att plötsligt urskilja några ansikten i den där grå massan och inse att de står närmre en än vad man trott är den största lättnaden jag känt på länge. Jag lovade mig själv där och då att jag skulle skriva om pengar på bloggen. Det har tagit nästan två månader att komma till skott, för det känns så skamligt.
Det är kanske rätt att att jag ska känna nån slags skam, för det är ju onekligen på mitt eget ansvar att sköta mina räkningar och jag slaravade, helt medvetet med det. Men det är absurt att pengar - och speciellt brist på såna - ska vara så hysch-hysch idag, när allt är ultrakapitaliserat. Jag vägrar rätta mig efter det. Det ska inte vara förenat med skam att säga "jag har inte råd" . Min första tanke när nåt kommer på tal, oavsett vad det är, är alltid, alltid, alltid kommer jag ha råd med det där? Jag vet inte om andra tänker så, men jag har aldrig hört dom tankarna i mer offentliga sammanhang i alla fall.
Idag öppnar jag kuvert med detsamma de kommer. Jag betalar alla räkningar så fort jag kan. Jag måste, jag kan inte slarva, för jag lever millimeter från den där ångesten konstant. Jag lärde mig att göra det ungefär samtidigt som jag erkände att jag hade problem med det. Jag fick inte halva kungariket eller ens en rik prins, men jag fick en prins som har stenkoll på ekonomi, och det är jag väldigt tacksam för. Även om det fortfarande är på mitt eget ansvar så är det skönt att ha Pärs hököga och sparsamma sinne att luta sig mot.
Jag räknas inte som fattig i ett nationellt sammanhang och definitivt inte i ett globalt. Jag har inga skulder och inga lån. Jag har en ganska låg månadslön och ibland nån extra hundralapp från nån frilansgrej, men ganska sällan. Pär förtjänar olika från månad till månad, men sällan mer än mig. Jag äger ingenting dyrare än min dator. Jag har en betalningsanmärkning och den går ut nästa år. Jag har pengar till mat och kanske ett biobesök den här månaden på kontot. Jag är dålig på att spara, men jag har sällan nåt att spara på heller. På vårt gemensamma sparkonto har vi för tillfället fem euro, för det har varit två hårda månader. Jag lever ganska bekvämt, men bara millimeter från ångesten.
Jag är inte fattig men ibland har jag bara inte råd.