På sistone har jag
LÄST
... finlandssvensk, ung poesi! Väldigt trevligt. Före ni skiter i de här två tipsen för att ni tror att ni inte kan läsa poesi eller inte fattar eller whatever folk brukar ha som orsak, så let me tell you: Trixet är att läsa poesi ungefär som man läser en tweet. Det är nån som försöker och i bästa fall lyckas uttrycka nåt allmänmänskligt och dujpt personligt i korta rader. Det är inte svårare.
Sinead Obreys Fågeltanken är en gotisk och tonårssvulstig liten bok, fylld med känslor och kroppar som gör ont. Det är desperat och dödsromantiskt och förbannat och äckligt och många gånger snyggt forumlerat.
Adrian Pereras White monkey golvade mig ganska hårt. Om Fågeltanken är svulstig är White monkey nästan sakligt berättad. Det handlar om klass och om rasism och det är bra och viktiga ämnen, men det som högg till mest är den ilskna och nästan motvilliga kärleksförklaringen till en mamma. Det är så precist skrivet, vet inte riktigt vad jag mer ska skriva. Det är _bra_.
TITTAT PÅ
bild från svt.se
Kortfimen Nattbarn som visades på SVT för ett par veckor sen hade jag tänkt skriva om eftersom det är det finaste jag sett på TV since Colin Firth friar på portugisiska i Love Actually. Tyvärr kan man inte se den på SVT play här insåg jag och eftersom jag inte vill uppmuntra nån att göra nåt olagligt (men jag heller inte bryr mig om ni gör det obvi) så tänkte jag tipsa om nåt man kan se lite mer lagligt, så länge man väntar på att snåljåpzrna på SVT öppnar upp Play för sina finlandssvenska neighbourinos.
Glow! Första säsongen finns på Netflix nu och jag har sett nästan hela. Tycker det är riktigt roligt och bra och päminner en del om Orange is the New Black, kanske för att Jenji Kohan finns med som executive producer (vad nu än sån gör). I handling påminner det inte alls om OITNB, Glow handlar om kvinnliga wrestlers på 80-talet, men stämningen är ganska likadan. Många intressanta kvinnokaraktärer och en lovable men svinig manlig chef. Plus för kul soundtrack och fantastiska åttiotalskläder <3333
LYSSNAT PÅ
Okej ska jag vara ärlig så har jag typ ENDAST lyssnat på den här skivan, klassisk musik från Ingmar Bergmans filmer. Vet inte vad det säger om mitt sinnestillstånd men det kanske bara sån jag är nu för tiden. Klassisk musik och poesi och snart går jag väl på opera och gråter som Julia Roberts i Pretty Woman. MEN OKEJ, för att ni inte ska helt förpassa mig till stofilskåpet så har jag gjort en playlist. För er. Jag har gjort en playlist åt er!
Tanken är att ni ska lyssna på DEN HÄR när ni cyklar genom stan till jobbet (förstår du inte namnet så får du fråga nån österbottning du känner). Och har du inte megalångt till jobbet räcker den till hemvägen också. Jag vill att du ska få känslan av att du är huvudrollen i en film och att du just fått ett bra besked och du nu är i scenen som ska symbolisera att du känner dig oövervinnerlig och energifylld som aldrig förr. Och vem vet, kanske du tar en extra runda runt stan på cykeln bara för att det är så jävla kul att cykla när det är lagom svalt och man har bra musik i lurarna. För det är det. Älskar allt med den här tiden på året. ALLT!