MagenSvanken Övre delen av ryggen for that matter Låren Armbågarna Höfterna Eventuellt knäskålarna.
Bra gårdag m a o... Idag stannade this strandlejon i stan och undvek solen.
Förlåt för hjärnlös bloggning, borde väl typ kommentera nåt mera djuplodande, typ Gaza-krisen (ge er Israel, läget är liksom inte rättvist hur en än vinklar det), läget i Ukraina (same goes for you Ryssland, ge er), "debatten" om ÖTs bevakning av Pride (ge er *insert motståndarnamn*, det är ju ni som skapar nyhetsvärdet i Pride i o m ert upprörda motstånd, jävla idioter...), helgens Flow-festival (sjukt bra line-up förstås [Outkast! Blood Orange! Janelle Monae! How To Dress Well!] , men åker inte pga orkar inte med folkmängderna och pressen att klä sig i annat än typ bikini) eller det faktum att alla amerikaner alltid ler med tänderna fram på foto (what's up with that? Seriöst, tror jag aldrig sett en bild av en USA-bördig människa som inte ser ut som en Pepsodent-reklam. Är amerikaner överlag mer avslappnade framför kameran? HAR NI TÄNKT PÅ DET HÄR?! Mvh scrollat amerika-släktingars facebook-konton way too long)
MEN
orkar inte vara den där intellektuella aha-upplevelsen ni söker, det är inte jag.
Ibland (rätt ofta) har jag lite intellekt-komplex och så sitter jag och angstar över att jag bara bloggar om läppstiftsnyanser och bakfyllor. Jag är ju liksom inte akademisk och kan name-droppa massa filosofer och deras teorier och jag tycker inte om japansk stumfilm eller whatever som är fint nog. Sorry. Kan heller inte debattera väl för mina politiska åsikter, eftersom de ofta är så känslo- och instinktsbaserade. En gång sa en bekant, när jag dessutom berömde en av hens kreativa skapelse (FÖRRESTEN så ljög jag, det var skitdåligt, don't quit your day-job, ville bara vara snäll) "Ja, den är ju lite mer... *tittar menande på mig* lätt-tillgänglig".
...
Lätt-tillgänglig. För att klargöra: Det var inte fucking Dostovjeskij som sa det. Så när jag får intellekt-komplex och angst så brukar jag tänka tillbaka på det ögonblicket. Hur jävla förbannad jag blev. Jag blir fortfarande så arg att jag kunde skrika när jag tänker på det. Och så känner jag mig lite bättre. För hur oakademisk och dum jag än är, kommer jag aldrig bli så dum som hen som bemötte en komplimang på det där sättet. Boom!
Och nu blev det här inlägget nåt lite mer matnyttgt i alla fall, så nu kan jag med gott samvete återgå till att rapportera om min hudton. Idag: BBQ.