Igår var vår kompis Quynh här på kaffe. Han frågade, förstås, som cirka alla människor jag träffat den senaste månaden har frågat: "hur är det att vara gift nu då" och "bråkar ni mycket"? Vi svarade så sanningsenligt det går att svara på sånt. Vi bråkar. Typ hela tiden. Hela vårt gemensamma liv är kantat av små gräl, ibland om viktiga saker och ganska ofta om mindre viktiga saker.
Viktiga saker är till exempel det här med könsrollerna i ett heteroförhållande. Jag är liksom inte den som har koll och den som ser till att saker händer och den som sköter om våra sociala relationer och den som sköter hushållet. Fuck no, speciellt inte när jag också är den som jobbar heltid. Det är ju ingen som förväntar sig det av mig heller, allra minst Pär, men föreställningen om "hur det ska vara" sitter så djupt nedärvd i ryggmärgen, både på mig och på Pär.
Hur mycket man än logiskt och intellektuellt är medveten om heteronormen och dessutom jobbar mot den, så sitter den där. Det är så enkelt att göra en massa saker utan att reflektera över varför jag gör dem. Det kräver ibland sina gräl för att man ska uppmärksamma den där strukturen och normen. Sen kanske man fortsätter vara den som dammsuger ändå, för att man tycker om det där krasande ljudet när grus sugs in. Men man slutar vara den som skurar toaletten varje gång bara för att man gör det bättre och nogrannare. Jag har också lärt mig nån gång, jag har också utvecklats. Det är sjuuukt svårt att ta ett steg tillbaka och låta den andra få chansen att utvecklas och bli bättre (det krävs ju också att den andra vill utvecklas OBS, jag säger inte att jämställdhet i hushållet enbart hänger på att vi ladiez ska back down från saker OBS OBS OBS) men det är sjuuukt värt det också. Inser när jag skriver det här att vara feminist har aldrig varit viktigare för mig än nu, som gift med en man. Hmm, det här ska jag tänka på mer.
Mindre viktiga saker vi grälar om är till exempel om en viss punkt på ett loppisrace var nummer sexton eller tretton (det var ju mycket riktigt nummer tretton, precis som jag sa).
Idag var en riktig skitdag. Det började redan imorse och fortsatte ändå in på eftermiddagen. Vi snäste åt varann imorse på grund av nåt och sen gick vi och var sura och ledsna och trötta hela dagen på varsitt håll. Dessutom förde jag Kantele till veterinären imorse för operation och även om det var ett litet ingrepp och jag har fullt förtroende för vår veterinär, så kan jag ju inte låta bli att gå och vara orolig. Så jag hade alla destruktiva känslor som finns inom mig som finns när jag och Pär sammanstrålade efter jag jobbat klart. Det säger sig själv nåt kommer explodera.
Så vi grälade.
Igen.
Jag vet inte hur man grälar bra egentligen. Jag tror inte jag gör det. Jag har en fallenhet för självömkan och jag blir förbannad på en millisekund. Jag grälar nog inte rent tror jag. Pär är inte heller så bra på att gräla alla gånger. Jag tror också att mycket av det grälande vi sysselsätter oss med är ren och skär växtvärk. Nu ska två starka viljor och personligheter samsas på 63 kvadrat, klart som fan det gnistrar.
När Quynh frågade om vi grälar mycket så var jag snabb med att svara ja. För det gör vi. Men lika snabbt skulle jag svara ja på frågan om jag är lycklig i mitt förhållande. Ett lätt ja! Jag har så jävla roligt med Pär och känner mig i grunden så trygg och harmonisk och älskad och älsklig (alltså att han älskar mig och jag älskar honom, ja men ni fattar). Så nånting måste vi ju göra rätt, trots grälen.
Vi har några oskrivna regler när vi grälar, tänkte att jag kan ju skriva ner dem så är de inte oskrivna längre. Jag sträcker mig inte så långt att jag skulle kalla dem råd eller tips, för let's face it, jag är bara en liten skit som gifte sig med en match på Tinder mindre än ett år efter att vi träffats. Jag vet inget. Det här är kanske självklara saker för er som är på ert tjugonde år som gifta, men låt mig hållas, okej? Det här funkar ju för oss.
• En old classic men: vi går aldrig och lägger oss osams. Inte låta ilskan marineras över natten, då blir det bitterhet av det. Det här är extra viktigt för mig, som är lite långsint lagd.
• Vi säger alltid förlåt båda två, för vi har alltid båda två gjort nåt fel. Säger man förlåt så förlåts man också. Lite som dagisbarn.
• Vi drar inte in andra i våra gräl. Alltså man får ju så klart ventilera åt sina vänner (eller bloggläsare, lolololol) men först efter grälet är avklarat.
• Men när det är avklarat: skämta och prata om det. Med varandra och med andra. Alltså humor, my love <3 Inget avdramatiserar ett gräl så mycket som att våga erkänna de barnsliga sidorna man visar i ett gräl hos en själv och sin partner. Låt inte heller nåt ämne bli "det vi inte pratar om". Nämn era Voldemortar vid namn.
• Man får inte inkräkta på den andras rätt att känna. A k a man kan inte säga "men så kan du ju inte reagera". Istället lyssna på den andra. Och tvinga dig själv att ringa in det som gör dig arg eller ledsen. Ibland är det nåt så litet som en kommentar den andra inte alls tänkt på.
• Hur arga eller ledsna vi än är så är det aldrig på tal om att göra slut eller skilja oss. Utgångsläget är alltid "vi ska leva resten av livet tillsammans, hur gör vi för att orka?".
• Var inte för stolt för att lära dig nåt av det ni grälar om. Men backa aldrig mer än vad magkänslan tillåter.
Om Radio Vega skulle behöva en Dr Phil-typ av relationsexpert så vet jag eventuellt en som kanske skulle vara intresserad.
Nu måste jag gå och lägga mig, herregud! Det här midsommarljuset alltså. Förrädiskt.