Nu känner jag mig lite som den där duden som blir kränkt av att Zara Larsson tweetar att hon hatar alla män, MEN jag läste Bloggkoll som skrev om de många SFP:arna bland bloggare och jag vill bara inflika ett indignerat "inte alla bloggare!".
Jag skulle aldrig rösta på SFP, än mindre ställa upp för dem. SFP ligger liksom inte för mig. Jag vet att de är ett brett parti och jag vet att många av deras politiker är bra typer med bra värdegrunder och jag tycker det är jättefint att de värver nya, unga (bloggande) personer till sina listor. SFP är långt ifrån det sämsta parti som finns *sneglar åt Sannfinländarna*. Det är inte det att jag ser det som nån stor förolämpning om nån skulle missta mig för en SFP:are *sneglar åt Sannfinländarna igen*. Och jag menar det från hjärtat när jag säger lycka till åt mina bloggkompisar som ställer upp.
Men jag kan ändå inte kväva impulsen att hojta "inte alla bloggare!". Kanske för att jag aldrig riktigt skrivit om politik på det sättet förr?
Förra valet ställde jag upp här i Jeppis. För De Gröna. Under min tid som myndig har mina röster gått ömsom till De Gröna, ömsom till Vänstern. Det är också där jag hör hemma, helt klart. Visst kan man påpeka att skillnaderna mellan olika partier i många fall är knappt synliga för blotta ögat och att vi alla vill ha en bättre värld, men jag skulle inte med gott samvete kunna rösta på nåt annat. Jag tycker de rödgrönas sätt att nå dit till den bättre världen är bäst helt enkelt. Jag tycker också att det är lite tröttsamt att det tas för givet att man ska rösta SFP som svenskspråkig. Speciellt här i stan, där SFP är så stora, tycker jag man med gott svensksamvete kan söka sig åt andra håll.
Jag kom btw inte in när jag ställde upp. Jag blev suppleant i ett par nämnder och har till och med suttit med på ett par fullmäktigemöten som suppleant. Det har varit kul, lärorikt, mäktigt och ibland ganska tråkigt. Jag funderade in i det längsta om jag skulle ställa upp igen, ännu i förrgår gick jag och velade. Jag velade för att jag egentligen nog vill, för att det känns viktigare än nånsin att visa engagemang och opposition, för att jag kan tycka att det saknas diversitet. För att inte alla bloggare är SFP:are. Inte alla svenskspråkiga är SFP:are heller.
Till sist stupade det på den icke alls unika, men ändå sanna ursäkten; jag hinner inte. Jag hinner och orkar inte. Förra kampanjen tyckte jag var asjobbig. Nu är jag fyra år äldre, fyra år mer erfaren och fyra år vassare så jag tror det skulle känts bättre den här gången. Men ändå, det finns inte en snöbolls chans i helvete att jag skulle orka. Mitt mående vacklar ändå tillräckligt mycket utan att jag försöker jonglera med ännu en boll.
Skillnaden mellan att ställa upp för ett litet parti som De Gröna och ett större som SFP (pratar om Jeppis nu först och främst) är ju också det självklara att du inte kan dela upp alla evenemang och torgrundor. Är man fem på listan så står du där, nästan alla gånger. Och det hinner bli en hel del. Jag har två stora skrivprojekt på G, fler och fler små grejer folk vill jag ska vara med i och dessutom ett heltidsjobb. Jag är som sagt fyra år mer erfaren och och fyra år vassare. Om jag inte lärt mig nåt annat under de här fyra åren så har jag lärt mig att säga nej när det inte går. Nu går det inte. Hur mycket jag än vill. Och skulle jag mot förmodan bli invald skulle jag få klona mig själv för att hinna med allt.
Men istället ser jag förnjöt att det finns tre kandidater jag med glädje skulle rösta på i min kommun detta val. En sosse, en Vänster och en Grön. De är alla svenskspråkiga. Jag hoppas att du också hittar en kandidat, oavsett vilket parti du väljer.