Vad passande att veckans tema är inredning, för denna vecka börjar vi så smått flytta över lösöre och måla ett par väggar i vår nya lägenhet! Jag tänker nästan bara på inredning för tillfället; drömmer våta drömmar om nya köksstolar, googlar färgkartor och hemma hos-reportage och dreglar över gardiner. Vi kommer flytta från en trea på 63 kvadrat till en fyra på 88, så skillnaden känns enorm. Dessutom kommer vi ha ett kök - med arbetsytor! Och diskmaskin!!! Och ett gästrum!!! Jag älskar lägenheten vi bor i nu och kommer säkert sakna den, men saknaden känns lätt att bära när jag tänker på vårt liv i det nya hemmet. Den nya lägenheten ska vi bli, om aldrig gamla, så rätt så mycket äldre i.
Idag förde vi över de första grejerna. Guldelefanten är så klart redan där. Till listan nu då!
Jag skulle beskriva min stil i hemmet som: loppisfyndad, spretig, kitschig, katthårig och representativ för oss. Det är svårt att missa våra gemensamma intressen böcker och skivor.
En inredningspryl jag ångrar att jag köpt: har nog ingen sån, ingen större i alla fall. Visst kan man ifrågasätta nödvändigheten i många av mina små porslinsdjur och dylikt som jag släpar hem i kubik från nejdens alla loppmarknader, men njäe. Det jag inte gillar brukar jag sälja så småningom. Nej, men jo! Ångrar att vi köpte träfärgade och inte vita bokhyllor när vi köpte nu senast. Men så är det. Det är inget som grämer mig dagligen.
Min favoritsak i hemmet: vår säng <333 den i särklass dyraste möbeln vi har. Varken jag eller Pär har köpt så många av våra möbler (i alla fall inte nya), det mesta härstammar från föräldrars eller mor&farföräldrars förråd. Soffan och bokhyllorna köpte vi nya när vi flyttade ihop. Och så sängen då. Fan vad vi väntade på den, fan vad den kostade men FAN jag blir fortfarande glad varje kväll när jag går och lägger mig. Sen tycker jag väldigt mycket om vår uppstoppade korp, Kristina som hon heter. Den fick jag av pappa till födelsedagspresent förra året och den är verkligen en conversation piece. Men jag tycker om allt vi har här hemma faktiskt, det är liksom lite det som är min inredningsfilosofi. Jag vill ha nån slags positiv relation till alla våra saker, jag ska bli glad och påmind om historier av det vi har.
Så här vill jag ha mitt hem: jag vill att det ska vara o-tråkigt. Jag vill att det ska representera både mig och Pär och vad vi tycker om. Jag vill att det ska finnas mycket att titta på utan att bli plåttrigt och jag vill att det ska kännas hemtrevligt. Sen är det viktigt att det är relativt lättstädat och att det känns funktionellt. Jag är, som så många andra i min generation svag för 40/50/60-talsinredning, men gillar att blanda upp det med nyare kitsch. Det ska kännas och synas att nån bor där och helst va både mysigt och luftigt samtidigt. Jag gillar färg och plast och ljust trä och lekfulla detaljer (vad det nu betyder) och håller mig sällan till en färgskala. Helst ska teknik och maskiner synas så lite som möjligt och allra helst ska det finnas gott om plats för kafferep och öldrickning.
Den bästa inredningsdesignern: ööööh, vet folk namn på inredningsdesigners? Jag kan inte komma på en enda. Eller typ Elsa Billgren? Räknas hon? Jag vet inte om hon är nån stor favorit, hon va ba enda namnet jag kom på. Tycker hon är bra på sin stil. Den är kanske inte helt kompatibel med min (för mycket fluff) men tycker ändå hon har fingertoppskänsla inom sin genre.
Hade jag en miljon att lägga på inredning: hade jag säkert bränt pengarna på nåt annat. Tycker inte inredning ska va en sån sak som man köper som ett set, inreda ska man väl göra hela livet och samla på sig efter hand. Jag hade kanske köpt en riktig classic Märta Måås-matta eller eventuellt nån dyrare designlampa och nån slags stenskulptur av nåt slag, nån sån investering som tangerar konstsamlande. NEJ MEN GUD nu inser jag ju möjligheterna: jag sku be bolaget om lov och bygga en pool i källaren på vårt hus. Sen skulle alla pensionärsgrannar få ha vattengympa där dagligen om de så vill och jag skulle simma nån kilometer om dagen. Och kanske ha poolpartyn, vem vet. Och så skulle jag köpa en sån där vinkande kinesisk katt, en sån ligger högt upp på önskelistan. Fast en sån kanske jag köper utan miljonen, dom är väl inte så dyra.
Det finaste hemmet jag sett: Alltså kan inte säga _ett_ enda så där på rak arm. Tycker om hem man kommer till som känns som hem och inte som inredningsreportage. Tycker det är trevligt när det syns vilken typ av människa som bor där. Sen spelar det inte så stor roll om det är en liten studieetta, en gammal bondgård på landet, ett funkishus eller en vindsvåning med högt till tak. Sen är väl det här ett ganska cheesy svar men alltid tyckt min mamma inreder roligt och personligt. Hon följer dessutom inga trender (eller det gär väl alla i nån mån men ni vet vad jag menar) och skiter i allt vad regler heter. Vill hon ha turkosa handtag i form av kaniner på vitrinskåpet från 1800-talet så har hon det, vill hon ha en kökslampa gjord av bestick har hon det och vill hon ha storblommiga tapeter har hon det. Dessutom övertygar hon i alla fall mig om att det funkar.
En inredningsstil jag inte förstår mig på: Jag är ju ingen minimalist, inte det minsta men det får gärna vara cleant ändå. Inte så mycket rysch och pysch. Hela shabby chic-grejen ställer jag mig frågande till. Tycker också att det gått inflation i text (sagt av nån som vill leva på att skriva, lol). Alla burkar och alla lådor och allt ska ha nån slags etikett eller budskap eller uppmaning på sig, för att inte tala om de redan så hånade väggorden. Jag är inte heller överförtjust i hela det här lantliga grejen, men det hänger väl ihop med shabby chic.
Sen tycker jag att barnrum ofta är för stylade these days. Antingen ser de inte ut om att det bor några barn där alls, men stilleben och snittblommor och jag vet inte vad, eller så tävlar föräldrarna i nån slags intern årets kreativaste & roligaste pappa/mamma-tävling och bygger kojor och affärer och klätterställningar och jag vet inte vad. Det är säkert fint, men liksom... Jag hade ett helt vanligt rum med en Billy-hylla, en säng och ett skrivbord när jag var barn. Visserligen var skrivbordet av det häftigare formatet med en spegel man kunde vända upp och på så sätt gör skrivbordet till ett spegelbord (bra när man lekte Ella i Glappet och låtsades bli intervjuad) men utöver det var det ett ganska tråkigt rum som jag själv fick fylla med Hanson-affischer, kramdjur, uppblåsbara fotöljer och temporära kojor vartefter intressena ändrade. Det var liksom inte så viktigt att det skulle va snyggt på det sättet eller matcha resten av huset. Vill inte va sån bakåtsträvare, men tror också det är bättre för ens fantasi som barn om man inte får allt serverat. Men vad fan vet jag.