[embed width=459 height=344 class=left thumbnail=https://i.ytimg.com/vi/F3GFC_DgtuY/hqdefault.jpg?r=92052]http://www.youtube.com/watch?v=F3GFC_DgtuY[/embed]
När jag var sexton och köpte skivor i lösvikt, kom jag en dag hem med en Best of-skiva med Leonard Cohen. Jag lät den väl snurra ganska många varv i spealrn utan att fastna. Men en natt, lite senare lyssnade jag på den ännu en gång och plötsligt var det som att den öppnades för mig. Jag minns att jag bestämde mig för att börja ett nytt liv till tonerna av So long, Marianne. Jag minns inte om livet blev nytt, men jag minns att det forever innehöll Leonard Cohen efter det.
Jag tror jag har samma slags relation till Cohen som många verkar ha till Dylan. Jag har aldrig satt mig in i Dylans värld och där jag tycker hans röst är irriterande och sårig älskar jag Cohens mörka och mättade stämma. Jag kan, i likhet med många Dylan-fans, inte alls se objektivt på nåt Cohen gjort, jag sväljer allt med hull och hår. Jag ska inte dra fler paralleller mellan Bob och Leo, men jag skulle inte muttrat så mycket om gnälliga gamla gubbar om Nobelpriset gått till en annan av dem om vi säger så.
Som jag lyssnat på dig och läst dig och vad jag har dig att tacka för mycket tröst och sällskap. So long, Leonard.