Okej, skoja ba, hittills år 2017 har jag bara legat och sett på Downton Abbey. Jag har sett på det så mycket att jag börjat kalla Pärry för milord när jag vill honom nåt. Inte så mycket ball-grabbing men ni vet vad jag menar!!! Det nya året börjar ju ändå inte på riktigt före jag jobbar igen, vilket jag gör nionde.
Til sidst og syvende så är ju varken ditt eller mitt liv annorlunda den första januari från hur det var 31:a december. Jag tvivlar på att jag kommer vara en annan människa nionde januari än vad jag är nu. Inga förändringar sker över ett tolvslag, tyvärr. När jag var liten förväntade jag mig alltid att känna av eller till och med se med blotta ögat hur ett år blev ett annat, men nu för tiden är jag ganska säker på att de flesta förändringar kommer smygande.
Ändå tycker jag om att bli nostalgisk den här tiden på året, försöka hitta en gemensam nyans för de senaste 365 dagar. Sia om nyansen på de 365 dagarna framför mig. Om inte annat för att jag en sekund under denna nyårsafton upptäckte att jag ändå stod och väntade på att tolvslaget skulle dra förbi de immiga fönstrena och att jag skulle se det med blotta ögat. Jag kanske behöver de här uppdelningarna, det kanske vi alla gör. Och om nåt hjälper dig att våga gå in ett nytt år, oavsett om det är stöpta nyårslyckor, horoskop, visionboards, böner eller nyårslöften så tycker jag man ska ta vara på det.
Man brukar ju säga att så som man tillbringar tolvslaget symboliserar hur man kommer att tillbringa resten av året. Jag vet inte om jag tror det på det, men jag vet inte heller om jag tror på det mindre än på andra spådomar eller hjälpmedel.
foto: Nikko
Detta tolvslag stod jag på ett improviserat dansgolv i en liten lägenhet med ett tiotal andra. Svettades, drack skumpa rakt ur flaskan, sjöng med i Happy New Year och kramades och pussades med de vänner som var runt mig. Och med Pär. Viskade saker i hans öra, som bara är för oss, och trivdes allt igenom. Jag vet inte vad det säger om mitt 2017, men jag hoppas att jag inte är alldeles för optimistisk om jag utläser följande:
- jag kommer fortsätta vara omringad av olika slags vänner
- jag kommer inte glömma de avgrunder som öppnar sig runt om mig men
- jag kommer hitta trygghet i gemenskap
- jag kommer fortsätta tillåta mig njuta av allt gött i livet
- jag kommer skita i om jag svettar sönder frisyren & eyelinern när nåt är riktigt roligt
- jag kommer fortsätta både viskas och förenas i jubeltjut med Pär
Om jag får allt det, så behöver jag inte så mycket mer.
Men med det sagt, kanske jag kan slänga av mig den här ödmjuka kappan jag iklätt mig och säga att jag tror 2017 kommer bli ett riktigt bra år för mig. Jag vet faktiskt att det kommer bli det. Jag trodde länge att 2016 var året då jag peakade, men nu är jag ganska säker på att det bara kommer bli bättre. Jag hoppas ni följer med, jag lovar blogga om allt.