Inte för att något i världen, eller i detta landet är "gäsp" just nu, skulle politiska läget vara en kroppsfunktion skulle jag nästan vilja likna det vid en... sur uppstötning. Men i alla fall, så håller jag på att vaggas in i den där dvalan som håller i sig hela vinterhalvåret. Don't get me wrong, jag gillar vinterhalvåret, men det blir svårare och svårare att stiga upp om mornarna. Och enklare och enklare att hitta ursäkter för att inte alls gå upp de där lediga dagarna.
Just nu är det i alla fall fullbokat hemma hos mig. I lördags kom min kompis Cari (som jag hängde med när jag bodde i Tyskland) och hennes kompis Ashlee hit. Lyckan i att se henne efter sju år av mestadels sporadisk mejl-kontakt, överstiger till och med mina kontrollfreaks-nojor över att ha folk hemma hos mig. Som de amerikaner de är så ska de travel Europe lite när de är här, men vi hinner hänga en hel del ändå. Igår hade vi dinner and a movie-date och såg Sicario på bio. Sicario kämpar sig nätt och jämnt över okej-strecket, så ni behöver inte se den.
Och!!! Om sex dagar kommer Pär hit, det ska bli helt fantastiskt roligt. Amerikanarna har den goda smaken att vara på oktoberfest då, så jag kan koncentrera mig på att vara kär. Och sen är det skrivarhelg i Vasa med gamla LittSkap-gänget i helgen och Jeppis Music & Arts nästa vecka med Vasa Flora & Fauna på jobbet och sen ska jag träffa en afghansk tjej jag ska vara vänfamilj åt idag och jag borde rensa garderoben och färga håret och jag känner mig lite krasslig, som att något förkylt lurar i min kropp.
Så det är precis som alltid om höstarna. Förutom att det är bättre.