Jag tänkte skriva lite om en grej jag tänkt på lite den senaste tiden. Nämligen *spänningen stiger* snubbar som är feminister och varför jag oftast stör mig på dem. Först en liten disclaimer; jag vet att det finns bra feministsnubbar, killar, män som faktiskt är bra allierade. Ni behöver inte räkna upp era brorsor och pojkvänner och bffs, jag tror er om ni säger de är bra. Jag har också de där brorsorna, pojkvännerna och bffs. Det var faktiskt min feminist till pojkvän som satte igång de tankespiraler som snurrar i huvudet på mig de senaste dagarna.
Jag berättade om utsatt jag upplever mig om jag går vilse i en stad jag inte känner så bra och hur jag aldrig riktigt slappnar av när jag rör mig nattetid nånstans, inte ens här hemma, men speciellt inte i större städer. Alltid ett öga över axeln, alltid nycklarna i i min näve i fickan, alltid hörseln uppskruvad till fladdermusnivå, alltid hålla andan när man passerar större gäng och aldrig prata för högt på metron/bussen/tåget. Jag sa att det delvis har att göra med min paranoida, fega personlighet men också med det faktum att jag är kvinna. Att man blir sån av att vara kvinna. Och han lyssnade och sa sen "jag tror dig när du säger det". Utan att ifrågasätta, utan att bli kränkt över att jag ser alla främmande män som potentiella våldsförövare. Utan att kontra med hur jobbigt det är att vara man. Han lyssnade och gav mig utrymme och trodde på min upplevelse av saker. En liten sak kan tyckas, men så jävla mycket ovanligare än vad man tror.
Det finns många olika slags snubbar som säger sig vara för jämställdhet. Det finns de som säger de är feminister bara för att få ligga typ. De ser man igenom ganska snabbt. Sen finns det så klart "jämställdisterna", dessa jordens avskum, som inte är så mycket för jämställdhet som för anti-feminism. Enda gångerna jag hör något av dessa är när de kommenterar nåt som nån feminist sagt och påpekar hur synd det är om männen. T ex påpekar att män faktiskt OCKSÅ blir misshandlade av sina kvinnliga partners. OBS, jag förnekar inte att det också händer och man får gärna engagera sig i den frågan eller i frågor rörande mansnormen, för den är också problematisk. Problemet är bara när dessa jämställdister förminskar och ibland förnekar stora strukturella problem som t ex våld mot kvinnor genom att ständigt påminna om det motsatta.
Ingen feminist jag känner eller har läst något av har någonsin förnekat att mansrollen är problematisk eller att män inte utsätts för tryck från samhället. Men jämställdisternas hela grej går ut på att säga emot feminismen, inte att verka för jämställdhet genom att driva vettiga mansfrågor. Bara en sån sak som att vägra kalla sig feminist "men jag är nog för jämställdhet" - suck. Det visar bara vilken värdering man lägger i kvinnliga ord.
Sen finns det en tredje grupp snubbar. De som fattar vad feminism är, de som står bakom det feminism går ut gå, de som är feminister. Men ändå liksom... Faller på mållinjen.
De skanderar högt med i slagorden och knyter nävarna mot himlen, men i samma veva armbågar de undan kvinnor för att göra det. De har väl goda hjärtan, men glömmer något väsentligt - att ibland hålla käft och lyssna. De vill så gärna stå på barrikaderna och vara hjältar. Kanske t o m berätta hur det faktiskt ligger till. Det här är männen som blir upprörda när något är kvinnoseparatistiskt och de inte får vara med. Det här är männen som är så vana att vara i centrum, att vara prio ett att de även tränger sig längst fram i kamptåget, eller vad man ska kalla det.
Jag vill inte alls förbjuda män att delta i feministiska sammanhang eller kämpa för feminismen. Men jag vill bara påpeka att din viktigaste uppgift som man, i den feministiska kampen, är helt enkelt att ställa dig åt sidan. Att istället för att komma med svaren, försöka sig på att fråga. Att lyssna istället för att prata. Att sträcka ner en hand från barrikaden och hjälpa upp nån som faktiskt är dig auktoritär på kvinnosaksfrågor. En *trumvirvel* kvinna!
Och nej, det är inte upp till var och en kvinna att ta den där platsen, även om man så klart ska försöka om man orkar. Jämställdhet handlar inte bara om att kvinnor ska ta plats, det handlar också om att männen ska ge plats. Som man kan du inte vara feminist utan att vara beredd på att avstå från något. En taltur t ex.
Så, kära feministsnubbe. När du nästa gång just ska öppna käften och börja berätta för mig om kvinnors vardag, stäng gapet igen, tänk på mantrat lyssna, inte prata, och fråga mig istället om det. Eller typ tro på mig när jag säger något. Då kanske vi blir vänner.
Det här tankesättet kan med fördel användas av vita anti-rasister också.