Det hör ju till om man är en Äkta Bloggare att avslöja nyheter på ett lagom dramatiskt sätt. Oftast är det ju graviditeter det gäller, för ingen folkgrupp jag vet verkar yngla av sig flitigare än just bloggare (nu tänker alla, vänta, är hon inte från Larsmo? Borde det inte finnas en folkgrupp som ynglar av sig flitigt som hon borde komma på...?) men jag kan ju säga redan nu: jag är inte gravid. Andra saker bloggare gärna "avslöjar" är typ bloggflytt, förlovning, resa, stundande bröllop. osv osv. Men ej heller nåt av det är aktuellt för mig. Det jag strax ska "avslöja" är kanske inte så stort för nån annan, men rätt mäktigt för lilla mig *skrapar med foten och tittar ner i marken*. Jag tror jag skrev för ett par år sen på min blogg att jag längtar efter att något skulle hända, att jag skulle ha något att berätta. Och nu har jag det. Idag sa jag upp min lägenhet. Från och med februari bor jag och katterna 500 meter sydvästerut i en trea med platsbyggda bokhyllor i vardagsrummet och originaldetaljer från femtiotalet. Och ungefär ett par månader senare flyttar Pärlan in. För vet ni vad; jag ska bli sambo!!!
Flytten är kanske inte så betydelsefull, rent geografiskt. Men på ett annat plan känns det som något ganska stort. Jag har aldrig bott ihop med nån jag är ihop med förr, inte på riktigt, så detta är nytt och läskigt. Mest för att jag vet hur jag elak och hemsk jag kan vara och alla mina ovanor och kontrollbehov och invanda mönster jag dras med. Nu ska nån annan också dras med dem. Jag är liksom inte lätt att ha att göras med. Men jag har stirrigt rabblat upp alla dåliga saker med mig själv jag kan komma på åt honom flera gånger och han säger bara att det är okej. Och jag tror jag vet det mesta om honom som han är orolig för och det är också okej.
Och trots att det är skitläskigt så är det också det roligaste som hänt typ ever. Bara såna grejer som att det ibland blir diskat utan att jag gör det eller att ha sällskap vid middagsbordet, sånt ser jag fram emot. Och också att ha ett helt nytt hem med flera kvadratmetrar att inreda. Jag kanske slår mig samman med Linnea och startar inredningsblogg?
Men mest ser jag fram emot att bo med Pär. Blir glad på ett sätt jag sällan blir när jag tänker på att vi ska vara som en liten familj, han och jag och katterna. Alla små grejer vi ska göra. Kolla teve och äta frukost och dammsuga hallen och koka te och bråka och läsa böcker och köpa tvättmedel och borsta tänderna och spika upp tavlor. Att den man är kär i, är ens vardag. Det är fan lyx. Och även fast det är läskigt så har jag aldrig varit mindre rädd för att vara rädd.
Ibland tänker jag att det är galet att flytta ihop efter att man känt varandra mindre än ett år och varit ihop ännu mindre. Men så tänker jag också: vad fan är det att vänta på? Vi är ju ändå rätt okej vuxna båda två. Sen är det faktiskt så att jag rätt tidigt kände att detta är en människa jag kunde tänka mig leva med resten av livet. Viiilket kanske inte heller låter som en så stor grej, men let me tell you: jag har aldrig känt så innan. Jag har varit kär och jag har varit lite lätt förälskad, men jag har aldrig känt så här förr. Som att komma hem och åka ut på äventyr samtidigt. Helt cray cray.
Jag kommer sörja den här lägenheten. Jag har haft fyra fina år här, det har hänt mycket här. Jag har skrattat, gråtit, festat och slappat mycket här. Här blev jag till den jag är idag. Speciellt kul har det varit att vara del av Turd Floor med Nikko och Ellu. Men dom finns ju kvar och vad som är ännu viktigare, jag finns ju kvar.
Jag försöker alltid leva efter devisen att man inte ska utvecklas linjärt, se livet som en massa hållplatser man ska pricka av och lämna vid rätt tillfälle. Jag vill att mitt liv ska utvecklas som en bläckplump på ett papper. Åt alla håll och som en blomma. Så förutom dessa rent konkreta 42 kvadrat jag levt på, så säger jag inte hejdå till speciellt mycket. Bara ett jävla stort hej till ännu mer.