Jaha, då var man Årets blogg då.
Jag trodde inte jag skulle vinna, jag vet att alla säger det, men jag trodde inte det. Jag trodde liksom inte att ni skulle vilja att jag vann.
När jag började blogga gick jag i högstadiet. I högstadiet var jag inte speciellt cool. Långt ifrån mobbad, men ofta lite på sidan om, för jag passade inte in i de grupperingar som fanns. Jag var inte sportig, jag var inte snäll, jag var inte kristen, jag var inte bra på musik, jag var inte nån plugghäst, jag var inte snygg med välkammat hår. Jag var ganska tjock och ganska högljudd och kom ibland för sent till skolan för att jag stått och tuperat håret till rätt punkvolym.
Ibland tänker jag att finlandsvenska bloggosfären är lite som ett högstadium. Folk är (förhoppnnigsvis) lite mognare, men det är som en liten sluten värld med egna grupperingar, egna regler och egna hierarkier. Precis som ett högstadium kan det som bubblar inuti det verka ytligt och banalt för nån som inte står mitt i det. Sånt får man ju ofta höra. Men det som berör människor, oavsett vad det är och om det är i ett högstadium eller i en bloggosfär är aldrig ytligt eller tramsigt.
Även i den här bubblan upplever jag ganska ofta ett slags utanförskap. Det är inget som tynger mig, men det är där. Jag är inte sportig, jag är inte snäll, jag är inte mamma, jag är inte bra på foto, jag är inte nån fashionista och jag är inte snygg med välkammat hår. Jag är ganska tjock och ganska högljudd och ibland skriver jag inte inlägg för att jag hellre gör ingenting.
Mitt utanförskap var och är lika självvalt som påtvingat. Jag gjorde verkligen allt för att stå på sidan. Gör kanske än idag. Hellre aldrig ansöka om medlemskap än att ansöka och riskera bli nekad det. Rädslan att bli nekad tillträde har alltid varit min följeslagare. Jag har struntat i en massa saker på grund av det, tyvärr. Intalat mig själv att jag är missförstådd och inte fattat att människor i många fall gärna hade försökt förstå, men aldrig fått nån chans. Istället har jag gjort en grej av att alltid gå åt motsatt håll. Det har varit en överlevnadsstrategi.
När jag började gå åt motsatt håll nån gång där i högstadiet och vände ryggen åt alla för att jag var så rädd de skulle vända ryggen mot mig, trodde jag aldrig att jag skulle vända tillbaka. Det gjorde jag inte heller. Men går du tillräckligt långt så kommer du komma tillbaka till utgångspunkten. Jag är inte samma människa som jag var när jag startade. Jag är klokare och öppnare och mjukare. Men jag är fortfarande lika rädd.
Och där stod ni. Alla ni jag trodde inte ville ha med mig.
Ni nominerade mig.
Ni röstade på mig.
Ni applåderade och jublade när jag vann.
Ni bevisade hur fel jag hade.
Jag är glad jag gått åt motsatt håll. Annars hade jag nog aldrig varit här idag. Jag hoppas vi aldrig glömmer hur viktig gemenskap är, oavsett sammanhang. Jag hoppas att alla som är ute och vandrar på egen hand nån gång får känna det jag kände igår. 25% förvirring, 25% förvåning och 50% revansch.
Tack.
MVH Ellen 29 & Ellen 14
