Hej hallå blogglovers, idag (och igår) har jag svarat på Sevvans matlista. Blev rekordlånga svar tror jag, men så är det ibland när man har mycket åsikter och snabba fingrar.
Mat är: intressant, gott och alldeles för värdeladdat för så många idag.
Fick jag äta endast en rätt livet ut, skulle det vara: kanske pizza eller kanske tortillas. Kanske nån go matig sallad. Nån maträtt som är ganska bred och kan varieras mycket. Det är väl det smartaste.
Det här äter jag inte: industrikött, i alla fall speciellt ofta. Det senaste året har jag ätit kött ett par gånger, senast var det på midsommar när jag åt en grillkorv och det var så jääääävla gott. Men försöker att hålla korvsuget på avstånd eftersom jag inte vill stödja hela köttindustrin. Jag äter också väldigt sällan frukt. Pär är allergisk mot alla frukter och jag mot alla kärnfrukter, så vi har typ aldrig frukt hemma. Min allergi är inte då farlig dock, det hänger ihop med min pollenallergi. Det lekar klia i munnen och halsen av de flesta frukter, morötter, de flesta nötter och ibland också ärtor. MEN! Jag kan äta allt det här bara det är processerat på nåt sätt; har inga problem med äppelpaj, kokta morötter, ärtsoppa eller Snickers. Det enda jag saknar i fruktväg är ett riktigt syrligt äpple. Ibland äter jag ett trots allt och sen hatar jag mig själv i nån timme efteråt.
Det här äter jag på morgonen: vardagsmornar äter jag alltid på jobbet, då blir det oftast ett par mackor och en väldig massa kaffe. Ibland ett ägg. Har sällan nån aptit förrän ett par timmar efter jag vaknat. Helgerna äter jag ibland gröt (försöker vänja mig men tycker inte det är så gott), turkisk yoghurt med nån strössel, ägg i olika former eller lite mer "ambitiösa" mackor, typ avocado och tahini. Och en hel del kaffe.
Min favoritrestaurang: Musikcafé After Eight så klart, hehe. Ärligt talat har jag ingen favoritrestaurang. Häromkring finns det inga jag tycker är värda att nämnas och restauranger brukar inte vara nån prioritet när jag reser. Billigt, fräscht & vegetariskt, då är jag nöjd. Men skulle gärna äta en gång på Fäviken innan jag dör!
En stark matupplevelse: Fammo har fortfarande svårt att hålla reda på vad det är jag och min syster Julia (som också är vegetarian) riktigt äter. Nästan varje gång jag är där vill hon duka fram nån smörgås med korvpålägg, eller några kalla knackkorvar och varje gång får jag säga tack, men nej tack. Och så ojar hon sig en stund över vad jag egentligen äter. Men en gång hade hon gjort nån slags pizza på risbotten som hon var mäkta stolt över, för det var ett vegetariskt recept som hon hade hittat i Hemmets Veckotidning. Minns egentligen inte hur det smakade, men minns det så väl ändå, för det var så rörande på nåt sätt.
Jag minns också när vi var på Kanarieöarna när jag var 12 och jag för första gången fick välja själv från menyn vad jag ville äta. Tog nåt som kallades mexikansk biff och som var typ en köttbit med en ugnsbakad tomat. Tyckte det var det häftigaste nånsin, men i slutändan ångrade jag att jag inte tagit lövbiffen med kryddsmör som de andra tog. Tvivlade på att jag faktiskt var redo att beställa min egen mat.
Annars åt jag en helt fantastiskt god sparrisförrätt på Köksbaren i Umeå förra året. Tyvärr fick jag som vegetarian i sällskapet risotto med sparris till varmrätt och då avtog min förtjusan något, man kan trots allt äta för mycket sparris. Men sockerkakan med rabarber som jag blev serverad som dessert fungerade som ett ganska bra plåster på såren.
Min relation till mat: tycker den är god. Den har inte alltid varit det, jag har i många år haft ett ätstört beteende på ett eller annat sätt. Men idag är vi goda vänner, jag och maten.
Min paradrätt i köket: Oj, vad svårt. Jag gjorde en jättegod linsgryta förr i vääde, men har inte gjort den på många år. Aura-champinjonpastan jag bjöd Pär på första gången jag lagade mat åt honom får väl ändå ses som nån slags paradrätt.
Min åsikt om dieter och matföreskrifter: först och främst; dieter som går ut på att ersätta mat med pulver eller nåt liknande, sånt tror jag inte på alls.
MEN, min viktigaste ledord när det gäller dieter och ätande är: var å ejn me sett. Folk får äta precis som de mår bra av och som de vill (även om jag då klart hade sett att flera åt lite mindre kött). Men jag vill inte bli påpackad LCHF-tips (eller nån annan diet, men av nån anledning är LCHF:arna alltid högljuddast) så fort jag kollar min Facebook. Jag tvivlar inte alls på att DU har börjat må så mycket bättre av att skippa kolhydraterna och vem vet, kanske hade jag mått bättre också? Men vi lär ALDRIG få veta det om inte slutar bete dig som ett nyfrälst Jehovas vittne och bara _inte slutar_ shove it in my face! Jag tycker det är rent ut sagt oförskämt, oavsett vad uppsåtet är, att kommentera varje "är förkyld"-status med nåt "ät mindre/mer av det här så ska du nog se". FÅR NI BETALT FÖR ATT REPPA ER EGEN DIET?! Dessutom är mat och ätande ett sånt förbannat känsligt och infekterat ämne för så många redan, let's not sätta upp mer pekpinnar och skapa mer skamkänslor, shall we?
Det att jag inte vill prata om dieter eller höra olika kostråd i tid och otid betyder INTE att jag äter hur som helst. Det är det här stora missförståndet många verkar ha gjort angående kroppspositivismen och body acceptance. Bara för att jag och många andra tjocka "aktivister" (hur aktiv jag nu är är en annan fråga) skriver gärna skämtsamt (eller allvarligt) om hur vi skamlöst trycker i oss än det ena, än det andra, t ex under hashtaggen #eatfatdieyum . Det handlar inte om att vi inte fattar eller ser sambanden mellan ätande och välmående. Det betyder inte heller att vi aldrig tänker på vad vi äter. Det betyder inte att vi lever på godis och chips. Det betyder inte att vissa av oss inte skulle må fysiskt bättre av att gå ner i vikt, vissa av oss kanske till och med äter enligt nån slags plan.
Det handlar om att försöka jobba emot ångesten och skammen som mat för med sig för mig och så många andra idag. Det handlar också om att krossa tabut kring den feta kroppen och bredda normen för vad som är vackert eller hälsosamt. Och till sist handlar det om att få folk att fatta att bara för att jag är tjock, betyder det inte att du som smal automatiskt vet vad som är bäst för mig. Jag är tjock, inte omyndigförklarad. Jag vet själv vad jag mår bättre och vad jag mår sämre av att äta. Vissa livsmedel undviker jag att äta stora mängder av. Vissa äter jag mer av. Jag lyssnar till min egen kropp först och främst, inte till vad nån annan säger. Vill jag ha kostråd letar jag upp dem själv, tack.
Jag har varit smalare än vad jag är idag. Mina smalaste perioder har alltid sammanfallit med mina mest depressiva perioder. Att äta, eller att förvägra mig själv att äta har har i dom perioderna blivit ett sätt för mig att få nån slags klarhet i kaos. Jag kommer inte gå på nån diet eller fösöka gå ner i vikt före jag är mer säker i min relation till mat. Jag vill inte bli ett ångestfyllt deppo igen. Oavsett vad jag gör i framtiden, om jag väljer att försöka gå ner i vikt, kommer jag ALDRIG skriva om det här, eller nån annanstans. Jag vill inte bidra till en sån förvriden dietkultur som vi lever i idag. Jag skulle kunna skriva spaltmeter efter spaltmeter om det här och jag kommer säkert ta upp det igen, men jag tror jag sätter punkt här. Vill bara avsluta med ett citat av Naomi Wolf:
“A culture fixated on female thinness is not an obsession about female beauty, but an obsession about female obedience. Dieting is the most potent political sedative in women’s history; a quietly mad population is a tractable one.”
Tack för ordet.