Tänkte testa mig på detta med att skriva kärlelsdravel istället för att sova. Inte läsarnas favorit kanske, men det är inte public service jag sysslar med. Det här är mitt eget lilla hörn av internet där jag regerar. Väälkomi. Jag visste inte att långdistansförhållanden kunde suga så här mycket. Hur jobbigt det kan va att inte ha tillgång IRL till en annan människa. En människa man dessutom klarat sig utan 28 år tidigare.
Det jobbiga är att man lever nån slags dubbelliv. Ett liv som när man i från varandra är en grå novemberförmiddag med snöblandat regn utan framtidsutsikter att bli nåt annat. Och ett annat, när allt är målat i technicolor och mjuka pasteller och glänsande ädelstensfärger och knivskarpt kolsvart, samtidigt. Ett annat, när man hänger med varandra.
Är man av den typen som gillar kontraster och är spontan och avslappnad i stormar - jag vet inte vem du är men jag föreställer mig att du kanske surfar, har snygg frisyr utan att kamma dig, har bungyjumpat en gång på Bali och din profilbild på FB innehåller ~*storslagen natur*~ - om du är en sån kan nog långdistans funka. Eller om du är fjortonåring utan vänner i skolan men en tumblr-bästis i Michigan typ. Då kan det funka.
Men är du en lagom trög 28-åring, lätt neurotisk, i grunden osäker och romantisk men med en liten side dish av kontrollbehov, så skulle jag inte rekommendera detta alltså. Det blir för djupa dalar och höga höjder för mig. Jag är så dramatisk som det är med allt, att långdistans gör mig riktigt nervsvag ala herrgårdsdam, tidigt 1800-tal.
Att jag är kär i nån som är kär i mig, det är så pass ovanligt för mig att det bara ter sig som vansinne att bo 15 timmar med bil enligt Google Maps ifrån varandra.
Man får trösta sig med att det inte är för evigt och vissa saker är värda att ligga lite sömnlös över. Och man får ju va glad för att det är 15 timmar med bil enligt Google Maps med öppna gränser som gäller för oss. Långt ifrån alla har det så bra.
Det jag ville säga egentligen är bara att jag saknar och längtar.