Nu är jag här på Sevendays och det känns bra och ovant. För att summera det kärnfullt. Ska försöka fortsätta vara mig själv och blogga som jag alltid gjort, även om det känns lockande att lägga mig till med nån slags arrogant lilla-vän-nu-ska-jag-berätta-hur-det-är-attityd. Men okej. Fortfarande Blejk, fortfarande fejt och fortfarande fab. Inga storasyster-fasoner.
Jag hade ju föreställt mig en annan entré än den som blev nu. Hade tänkt släntra in som den fashionabelt sena mittpunkten på festen, ha en aldrig så avslappnad men chic outfit (innehållandes åtminstone ett cigarettmunstycke) och blända alla med mitt hesa skratt, min shinglade kortklippta frisyr och mina anekdoter från mina år i Orienten. Den här festen jag är mittpunkt på pågår tydligen på tjugotalet, idk.
Men istället ligger jag lite krampaktigt i sängen här hemma, med smärtor som härstammar från vad jag antar är en brusten cysta. Igen. Det deidkerade fanet minns att jag hade en liknande situation i höstas. Inte alls farligt, men gör så förbannat ont att ni inte kan tro det. Det är som att ha nackspärr i äggstocken. Men ändå helt annorlunda. Speciellt är det HELT annorlunda när Pär, den lille keruben, säger att mina rörelsemönster och stön vid vissa rörelser påminner honom om hur han hade det när han hade nackspärr. Han gjorde misstaget att dra den parallellen igår och fick en ingående beskrivning av hur det känns som att mina inälvor äts upp av drakar och ingen som inte har eller har haft kvinnliga inre könsdelar kan förstå vad jag går igenom just nu. Men han är snäll. Han har agerat butler åt mig de senaste dagarna och rusat till min sida med allt det jag behövt (näsdukar! ett glas vatten! vaniljpinnar!).
OBS OBS OBS! Förutom mitt fysiska tillstånd så drabbades mitt psyke av en enorm motgång när jag i min tro att jag skrivit färdigt där här första inlägget här inte hade sparat ordentligt och fick mejl idag av Anna-Lena som påpekade att mitt inlägg slutade mitt i en mening...? Efter ett tjugo minuter långt utbrott (där jag ifrågasatte hela min existens på internet och om det här var nåns sätt att säga att jag inte borde blogga) och peppande kommenterar av Pär sitter jag nu här. Och har gett mig fan på att blogga. Här på Sevendays. Det hjälpte att min bästis Heidi spontant utbrast "NÅMEN ÄNTLIGEN!" när jag sa jag blivit tillfrågad.
Så nu blev det så här istället. Jag kryper in hit i gemenskapen, dubbelvikt av smärta och säger ett försynt hej! Här är jag. ÄNTLIGEN.