Jag är sällan glad här på bloggen. Inte för att jag inte är glad irl, men för att jag tycker det är ganska ointressant med glada människor. Jag tycker det är mycket roligare att läsa (och skriva) när jag är arg eller sur. Jag är bra på att vara arg och sur.
Visst är jag glad ibland, ganska ofta faktist, men jag är inte en sån som sprider glädje kring mig. Jag är inte en människa med positiv aura och jag tror inte folk så ofta känner att de får energi av mig. Jag är inte en sån som peppar för saker speciellt ofta. Snarare är jag den som hittar nåt att gnälla på, oavsett vad. Det är få saker jag i livet jag ställer mig helt okritisk till. och jag förmedlar mer än gärna den kritiken. Jag gillar saker och jag älskar saker och jag tycker man ska va snäll och jag är nog ganska snäll nånstans långt inne (hoppas jag) men jag är inte en positiv människa. Om jag skulle vara en dvärg i Snövit skulle jag definitivt inte vara Glader. Inte Toker heller. Kanske Trötter (funderade länge på vad han heter och FATTA att de inte döpte honom till Gäsper, jävla idioter på Disney ass) i och för sig, men mest av allt är jag nog Butter. Jag är såååå Butter.
Jag är okej med att vara Butter. Jag tror inte på att vara glad jämt och ständigt, jag blev inte riktigt tillfreds med mig själv före jag insåg att jag är en gnällig, depressiv och irritabel människa. Så klart är jag annat också och så klart försöker jag linda in de här egenskaperna ibland eller i alla fall mjuka upp dem med lite good old galghumor, men jag är som gladast när jag inte försöker vara så jävla glad. Förstår ni vad jag menar?
Idag är jag i alla fall glad. På riktigt. Jag GRÄT AV GLÄDJE idag, för första gången på typ ever. Alltså det var bara ett par hulk men det var glädjetårar. OBS jag är inte gravid, det här är inte DET inlägget. Vill bara förtydliga det före nån får för sig nåt. Det här handlar om nåt helt annat. Det sugiga är att jag inte kan berätta så mycket just nu, men försök orka med mig i alla fall.
Jag fattar att det kan tyckas vara en dåligt timad dag att va glad på, med tanke på allt som pågår i världen, till exempel i Manchester. Det är det kanske också, men det gör mig också mer tacksam över det jag kan vara glad över.
Jag har det så jävla bra just nu. Seriöst. Det känns som att jag har trätt in i nån slags ny fas i livet. Alltså inte just idag eller den här timmen, men på sistone. Vet inte om jag är på uppåtgående i min pms-fas eftersom jag insåg det först idag, men:saker går bra för mig numera. När hände det?!
Jag har en partner som inte bara älskar och tar hand om mig, men också utmanar mig och vässer mig och låter mig vara jag. Jag har två husdjur som båda två är rumsrena. Jag är kompis med alla i min familj. Jag har kompisar som är som familj. Jag har nån att prata med när jag behöver det. Jag har ett hem som jag trivs i och som har ett rum som bara är bibliotek. Jag har hemförsäkring och dagstidningsprenumeration och ett giltigt pass. Jag har ett jobb som oftast trivs på och en månadslön. Jag får förfrågningar om roliga saker och jag får göra roliga saker och folk verkar vilja läsa det jag skriver. Jag har nått nån slags liten framgång eller vad fan man ska kalla det. Jag mår bra, både psykiskt och fysiskt. Det har äntligen blivit sommar. Jag tror på och ser en framtid.
Eftersom jag ändå är jag, det vill säga Butter, så följs ju den här glädjen av lite ångest. Jag tror ju inte på hela The Secret-grejen, att man får vad man ger och bla bla bla, men tänk om det är så? Då har jag en stor backlash att vänta. Jag har gett ut noll positiva vibbar. Jag är ett litet svin oftast. Tänk om det är så?
Inte heller kan jag säga att jag arbetat skithårt och att jag på nåt sätt skulle förtjäna det här. Det mesta jag har idag har på nåt sätt ändå kommit ganska enkelt till mig. Jag blir nervös när folk pratar om the struggle, för jag är mycket tveksam till om jag strugglat överhuvudtaget. Snarare känns det som att jag råkat vara på rätt plats vid rätt tid väldigt många gånger i rad nu. Det känns lite orättvist på nåt sätt. Jag har ju ingen kämparglöd alls utan ger nästan alltid upp så fort det blir lite svårt.
Det enda jag kan tänka mig är att vi trätt in i nån ny slags astrologisk tid och att det har vänt. Nån som kan sånt, är det månne så? Eller är det bara som Lisa Nilsson skulle ha sjungit, in the words of Mauro Scocco: nån där uppe måste ha sett mig och tänkt att nu så är det väl ändå hennes tur? Att den jävla uppförsbacke mina tonår och tidiga twenties var äntligen är slut. Att det är nu det händer? Kanske det faktiskt är så. Att det är jag som har himlen runt hörnet den här gången. Jag är bara så rädd att allt ska försvinna eller ta slut eller visa sig vara ett enda stort practical joke.
Risken finns ju.
Men jag var i alla fall glad idag.