Jag är inne i en bubbla just nu och verkar inte få kontakt med någon, jag har glömt hur en kommunicerar och jag har glömt alla saker jag tycker om. Jag har alltså haft en dålig vecka och i dåliga veckor står du alltid ensam. Men fy fan det är äckligt att vara inne i bubblan, ensam och isolerad.
Så här känns det. Precis så här! Vilken tur då att en kan hitta böcker (eller låna böcker av folk med superb smak) som sjunger stämsång med ens eget känsloliv, fast ändå inte. Som handlar om isolering och isarnas olika färger och ensamhet och köld och översnöad kärlek.
Jag pratar förstås om Expeditionen: Min kärlekshistoria av Bea Uusma. Det här blogginlägget kunde också heta Min kärlekshistoria med Beas kärlekshistoria. Den här boken är så satans vacker. Och intressant på det där nördiga och gåtfulla viset som jag så uppskattar. Att läsa Expeditionen är som att gå i källargångarna på Åbo slott (eller annan historisk byggnad, men jag valde Åbo slott som exempel för att jag en gång försökte förklara den här känslan jag fick där åt Eva) och känna historiens vingslag och det är en av mina favoritkänslor. Plus att det inte finns något finare än när någon har snöat in (no pun intended) på en sån här grej. Tack Bea, tack tack.
♥ ♥ ♥ ♥ ♥
Så här ser jag ut idag. Bedrövad, trött och rufsig, trots mitt i fantastisk läsupplevelse. Jag är lite trött och liie bedrövad, men jag är också hysteriskt dålig på att se glad ut på bild. Så det är inte fullt så farligt som det ser ut, hehe.