Jag blev tillfrågad om jag kunde läsa nån dikt på våravslutningen på jobbet. Vi har ju kulturmontörer som får examen här idag och praktikanter som får sommarlov. Först tänkte jag läsa nåt jag skrivit själv, men så började jag kolla på på Handsmaids Tale och plötsligt var klockan tolv på natten och så kände jag att varför ska jag försöka pressa fram nåt krystat när det finns så många som sagt det jag vill säga så mycket bättre?
Första man tänker på, eller i alla fall JAG tänker på är ju Karin Boye och hennes "Den mätta dagen" eller så klart "Visst gör det ont när knoppar brister", åtminstone en av dom två har väl lästs på ALLA skolavslutningar sen tidigt sjuttiotal typ. Sen tänkte jag också på Robert Frosts "A road less travelled", men hittade ingen bra svensk översättning och kändes lite lame att läsa på engelska.
Men så kom jag att tänka på Astrid Lindgren. Hon skrev ju inte så mycket poesi, men jag vet ingen som är bättre på att ingjuta tröst och hopp än hon. Och är det inte just tröst och hopp och kanske nånting annat, bubbligt man känner på skolavslutningar? Så läste jag ett stycke ur hennes brevroman Britt-Mari lättar sitthjärta, en härligt käck och trevlig flickbok, hehe. Den är faktiskt ganska fin.
Tänkte jag skulle posta det här, bara för att tja, dela med mig av det. Nu är det väl på riktigt sommar, oavsett vad väderleken säger.
Grattis och lycka till och sii ett hu ni fäälas ikväll.