Minns ni att jag kanske berättade att jag drog igång en bokcirkel för nån månad sen? Well, det gjorde jag hur som helst och i söndags hade vi vår första officiella träff om vår första officiella bok. Och jag ska int ljug - det var jättejättejätteroligt!
Vi är en ganska löst sammansatt grupp där den yngsta medlemmen är på strax över 20 och den äldsta medlemmen är 60-ish. Vi har folk som jobbar med att läsa böcker och folk som nyss börjar läsa böcker igen efter flera års paus och folk som köper för mycket böcker (jag) och allt som allt är vi nio stycken cirklande boknördar.
Som första bok valde vi nyutkomna Den svavelgula himlen av Kjell Westö. Vi har inget egentligt tema vi läser efter, utan går efter känsla och försöker rösta demokratiskt.
Det var asroligt att diskutera en bok på det här avslappnade men ändå strukturerade sättet. Vi plockade verkligen isär Den svavelgula himlen i småbitar, nästintill pulveriserade den. Jag häpnade över alla smarta insikter mina bokcirkelsvänner kom med och vilka olika infallsvinklar vi hade som läsare. Vår diskussion gav verkligen läsningen ett mervärde, plötsligt såg jag boken ur alla möjliga synvinklar jag inte automatiskt får till själv.
Utan att avslöja alldeles för mycket om vad som diskuterades - det är trots allt ett slutet sällskap vi sysslar med - kan jag som den gode konsumentupplysare jag är berätta att det rådde vitt skilda meningar om Westös bok. Det vi nästan alla hade reagerat på var de endimensionella kvinnoporträtten och att de störde. Andra detaljer som påpekades var också det nonchalanta sätt Westö namedroppar platser och barer och gator i Helsingfors - vissa gillar det och vissa kände sig exkluderade. Det är ju ingen hemlighet att Westö är en Helsingforsromantiker av stora mått och det får man ju va, men ibland blir det kanske lite väl inside.
Däremot var vi rörande överens (eller var vi...?) om vilken välskriven roman det här är, så helgjuten och mättande. Det är också en otrolig övertygande berättelse om bristande kommunikation människor emellan och mellanförskap i hierarkier byggda på klass. Att skämmas och avsky, försonas och överraskas av både var man kommer ifrån och vart man strävar. Det är också en protagonist som är en sympatiskt osympatisk, en opålitlig men medryckande berättare. Sånt gillar man ju.
Man kan lätt skylla Westö för att skriva samma bok om och om igen, men om man gör det så bra, varför sluta? Jag, helt oberoende av bokcirkeln, ger Den svavelgula himlen...