Egentligen skulle jag inte orka ge mig in i den här snårskogen till debatt. Och inte för att jag är SÅÅÅ trött på att höra om det (utan för jag är så däckad av pollenallergi att jag helst skulle sova 24/7). Visst, det hade ju varit skitskönt att inte behöva diskutera kropp alls, men i så fall får vi ju backa bandet 2000 år och försöka sudda ut alla skönhetsideal nånsin. Visst, det hade varit skitskönt att kunna konstatera att kropp inte spelar nån roll alls och hävda att jag, eller nån annan, ser kropp ens. Men i så fall får vi lobotomera oss och stiga ut ur samhället och leva i nåt slags parallellt universum. Jag tror det här med kropp och hur vi värderar vår egen och andras ligger så inbränt i vårt kollektiva medvetande att vi nog inte kan radera det, bara så där. Så att sucka och himla med ögonen över att folk diskuterar det igeeen är fucking oartigt, det är vad det är. "Kan vi inte alla bara konstatera att alla är lika värda?" Vet ni hur trött jag är på att höra det!? Vi kan ju inte det, det går inte att börja från noll så där mitt i allt. Och fattar man inte det så är man nog inte medveten om hur priviligierad man är. För det är alltid normsnygga, normsmala som säger det. Alltid. Jag har aldrig hört en tjock människa säga att hen är trött på den här diskussionen (ja, det skulle vara en man i så fall, men det är en annan fråga). För oss är den diskussionen inte över bara för att nån smal en tycker att det minsann räcker med kroppsprat nu.
Och att lägga hela ansvaret på individnivå är så jävla fel. Det är är inte upp till var och en hur man känner det. Du är inte misslyckad för att du inte är bekväm i bikini ännu. Jag fattar precis hur det är att stå där och inte ha det där jävla självförtroendet. Jag fattar precis hur det är att att försöka jobba upp den där styrkan lite, lite hela tiden men ständigt bli påmind (genom blickar, kommentarer och ett patriarkatsponsrat medieklimat) om att din kropp inte är snygg eller åtråvärd eller ens accepterbar och sen, när man vänder sig till systraskapet för att få stöd, möta ögon som himlar och tunga suckar och ett rastlöst "kan vi inte sluta prata kroppar snart..?".
Så visst, det hade varit skitskönt att inte prata kropp alls. Men vi är inte där. För att nåt ska bli ett icke-ämne så måste det först bli ett jävla ämne. Och det ska nötas ner och präntas in och diskuteras tills hela jävla systemet är utbytt och först då, först då ska jag sucka och säga "nej hörni, ska vi snacka knyppling nu?".
--
Och sen det här med vem som har rätt att uttala sig och föra kampen. Så jävla svårt det med! Men så här tänker jag.
Att känna sig otillräcklig i sin kropp är inte ett enbart ett fett problem. Vi har alla komplex och alla sina osäkerheter. Vi har alla slagfält att gå igenom. Oavsett hur våra kroppar ser ut. Och vi kan nära varandras respektive kamper och vi kan hitta stöd i andra. Att veta att vi blir hållna om ryggen är så jävla värdefullt. Alltså verkligen. Och alla är och ska göra vad de behöver göra för att känna sig okej med sig själv.
Men. Men.
Att ge utrymme. Att förstå att nu är det min tur att stiga åt sidan. Det är en av de viktigaste uppgifter man har som priviligerad.
OBS! Att vara priviligerad är inte det samma som att vara felfri eller problemfri. Vi har alla ett jävla marathon på hinderbana framför oss att springa. Och vi måste alla kämpa. Jag vet det.
Men jag vet också att det bara är de mer priviligierade som menar att vi springer det där marathonet enligt samma regler. Ser du inte bojan som sinkar din tjocka medsprinter kan du eventuellt vara en del av den bojan. Så sjukt jobbig insikt, I know.
Man kan inte mäta vem som har det jobbigast egentligen och det finns inte en nedre viktgränsen för vem som får uttala sig.
Men tänk dig bara att du har kvar alla dina komplex och alla dina osäkerheter och alla din fel och brister i din kropp. Sen täcker du allt det med 30 kilo fett.
Där har du mig.