Ikväll gjorde jag nåt så finkulturellt att jag nästan kan känna rödvinet under näsan. Jag såg en Ingmar Bergman-film! Jag vet, gnällig död gubbe säger ni och det kan jag ju inte säga emot. Han var kanske inte en särdeles sympatisk man, men om vi bortser från personen (ska man det? på Kulturvis diskuteras faktiskt just detta) och ser till vad han gjorde så var en del av det faktiskt ganska bra.
Förra veckan en kväll nr vi satt och hängde sa nån (Moa?) att vi borde se en Bergman-film nån gång. Istället för att låta det dö på idéstadiet som så mycket jag och mina vänner säger vi borde göra, tog jag tag i det och sammankallade till en regelrätt filmkväll hemma hos oss ikväll. Jag bjöd in ett gäng fina filmloverz jag hittade i i min vännerlista på Fejan (<- typiskt papp-uttryck) och skapade gruppen med det postironiskt pretto:iga namnet Bergmanklubben, googlade "vilken Bergmanfilm ska man börja med" och skickade Pär till bibblan för att låna den titeln jag tyckte lät bäst. Sen möblerade jag om lite så att alla skulle se teveskärmen, poppade popcorn, kokade kaffe och så såg vi Höstsonaten.
Fotnot: Läste just genom förra stycket och herregud sån diktator jag är! Kommer antagligen dö ensam i nån bunker för det är ju det diktatorer gör :((( Slut på fotnot.
[embed width=459 height=344 class=left thumbnail=https://i.ytimg.com/vi/hCuGGamaGX4/hqdefault.jpg?r=56572]http://www.youtube.com/watch?v=hCuGGamaGX4[/embed]
Kanske bästa scenen ↑
Jag valde Höstsonaten för att den kom upp som förslag på bra Bergis att börja med tillsammans med Fanny och Alexander, men den senare har vi ganska nyligen sett jag och Pär. Det fanns en del andra förslag också, men det är ju höst så jag tyckte Höstsonaten lät passande.
Orkar som så inte skriva en regelrätt recension men i korthet handlar filmen om en mamma och två vuxna döttrar. Större delen av filmen är en uppgörelse mellan ena dottern (som enligt Wikipedia är "kuvad") och mamman. Mamman är galet snyggt spelad av Ingrid Bergman och hon är också filmens största behållning. Liv Ullman är också bra och ger mig lust på flätor och runda glasögon.
Bergmans filmer handlar ju i regel om en medelklass som har tid och råd att gräva i sin ångest, men det får man ju bara ta för vad det är. Dessutom passerar denna film Bechdel-testet med råge vilket ju är kul!!!!! Speciellt eftersom jag iblandofta nästan jämt tvivlat på Ingmars kvinnosyn.
Jag ger filmen Höstsonaten nio av tio gnälliga gubbar och konceptet filmkväll mitt i veckan med Bergmanklubben tio av tio! Filmer som man "måste" se känns så mycket mindre som ett måste om man gör det i grupp. Sen måste man ju ingenting, men ni vet.
Nästa vecka - om vi hinner p g a bröllopsfestvecka - ska vi se Viskningar och rop. KUL!
På tal om kul saker, fick detta screenshottat åt mig från Jodel, det handlade tydligen om bloggar:
Blev lite bestört när jag läste det. Att folk skriver sånt här. Det är ju liksom... Helt sanslöst. Vilket påstående alltså. Jag är ju inte ALLS bäst i Svenskfinland.
Max topp fem.
Puss och kram/
your friendly neighbourhood feminazi