Och så är David Bowie död. En märklig grej, att sörja nån man aldrig sett (förutom på Provinssi för snart femton år sen). Det är ju egentligen normaltillståndet att Bowie inte finns i mitt liv liksom. Jag har sist och slutligen aldrig varit ett superfan, så jag ska inte låtsas vara det nu heller. De senaste skivorna har jag knappt lyssnat på alls.
Men vissa finns ju ändå alltid där. Lämnar spår och avtryck. Vissa artister har jag aldrig förstått storheten med. Ställde mig t ex något frågande (men accepterande) till sorgetåget på sociala medier när Lemmy dog här om veckan. Har liksom aldrig fattat grejen. Min enda relation till Lemmy har varit 1. Försök till att sjunga Ace of Spades på Singstar och 2. En kompis som en gång skrev att jag skulle passa bra ihop med honom i en Mina Vänner-bok. Trodde då det var förolämpning, börjar misstänka det var en komplimang nu när jag fattat hur stor han var/är för vissa. Hur som helst.
David Bowie har jag dock alltid fattat. Jag fattar varför man blir ett superfan, jag har bara inte orkat själv. Men man kan liksom inte gå igenom tonåren och the early twenties och känna sig udda och missförstådd och inte komma fram till Bowie nån gång. Man kan heller inte ha ett aldrig så litet intresse för musik (eller mode för den delen) och inte ganska snabbt hitta fram till Bowie. Så även jag har en del minnen förknippat med Bowie.
Som att min första ringsignal på min Nokia 5110 var Ziggy Stardust. Som att jag läste Jonas Gardells alla hyllningar till Bowie i Ett ufo gör entré och noterade tyst i huvudet att Bowie var de uddas helgon. Som alla gånger Elles trendbibel använde Bowie som referens för hösttrenderna. Eller som att skriksjunga Life on mars? med Emmi när vi var ensamma hemma. Det hypnotiska i China girl när jag hörde den som barn. Som att inte kunna gråta men vilja till Five years när allt kändes övermäktigt. Som att ligga på en tunn madrass på ett trägolv nånstans i Tyskland och röka inomhus och lyssna på små portugisiska covers av Bowie. Som att swoona över nån med gitarr som spelar Changes dåligt och inte vill ha dig. Som att se Thursdays child på Voxpop och fatta att det här är något helt annat, något vuxet, något coolt. Som den där spelningen på Provinssi.
Så nej, jag är inget superfan. Men vissa kräver ju inte superfans, de är bara superstjärnor ändå.
Och man kan alltid ha en Bowie-låt med på alla spellistor man gör. Bowie är alltid cool.
PS Han hade även ganska fantastisk boksmak. Förstås.