Idag är det Internationella kvinnodagen. Kul! Bra! Men nej tack till rosor och grattisar. The usual.
Jag älskar feminismen. Jag älskar att stora delar av mina vänner är feminister och att mina feeds idag har varit fyllda av kämparglöd och roliga citat och bilder av starka kvinnor. Kvinnor som gjort stordåd för världen och för kampen, kvinnor som är inspirerande för andra kvinnor. Kvinnor som är hjältar. Jag både älskar och hatar att jag varje år den här dagen lär mig ett nytt kvinnonamn från historien. jag älskar det för att jag älskar kvinnonamn från historien. Jag hatar det för att de här namnen borde vara allmängods och hushållsnamn redan.
Jag mår som ni kanske förstått inte så bra just nu. Jag ska inte gå så långt och säga att det har varit så länge nu, men ett par veckor har jag känt mig långt ifrån mitt rätta jag. Jag vet inte om det är "bara" stress eller mera fysiskt men nåt är det ju. Idag vågar jag nästan titulera det influensa, är varm och tung i huvudet och allt värker. När jag är trött eller stressad eller sjuk dras mina horisonter inåt. Är jag sjuk har jag alltid varit sjuk. Är jag trött är jag aldrig pigg. Det betungande tillstånd jag är i just då är det enda jag känner till och det enda jag ser.
Just nu känner jag mig långt ifrån de där inspirerande hjältekvinnorna jag ser på bild. Jag orkar knappt skriva det här, ännu mindre föra kampen just nu. Det är så himla skönt att veta att man har ett helt systerskap bakom ryggen då, att det är okej att inte vara en stark kvinna alltid. Att man ändå har plats i gemenskapen. Att vi lyfter och bär varann när det behövs.
De inspirerande kvinnor jag tänker på idag är de kvinnor som inte syns och som aldrig kommer lyftas fram som inspirerande exempel. De kvinnor som är de som kanske måste bli lyftna och burna idag.
Hon som är ensamstående och knegar för att få det att gå ihop.
Hon vars pension är pytteliten för att hon varit hemma med barnen.
Hon som är papperlös i ett nytt land.
Hon som kämpar för att få gå igenom sin könskorrigering.
Hon som säger ja till sex när hon inte vill för att det är enklare att säga ja än nej.
Hon som är sjukskriven för utmattningssymptom.
Hon som blöder igenom toapapper varje månad för att hon inte har råd med bindor.
Hon som kallas hora.
Hon som inte vill nåt hellre än bli kallad hora för då är man i alla fall nåt.
Hon som blivit lovad ett bättre liv men inte fick det.
Hon som hoppas att hennes man ska ta disken, bara den här gången.
Hon som kramar nycklarna som vapen på väg hem från krogen.
Hon som ändå ler när hon får ett grattis idag, för hon vill inte skapa dålig stämning.
Hon som skurar golven med feber för hon har inte råd att sjukskriva sig.
Hon som inte vet ur hon ska betala en räkning när hennes man dör.
Hon som samlar ihop pantburkar och diskar undan efter varje fest.
Hon som ligger och ser på Friends-repriser och inte orkar stiga upp för allt är för tungt.
Hon som inte har råd att vara feminist.
Hon som är rädd. Hon som är trött. Hon som är sjuk. Hon som är gammal. Hon som är svag.
Nej, scratch that last. Det finns inga svaga kvinnor. Varje kvinnas liv innebär en kamp.
Alla mina systrar kämpar.
Alla mina systrar är starka.
Även vi som för tillfället är svaga.
