Det får bli Sami Saids ypperliga (seriöst, vem säger ypperlig förutom typ Björn Randelid? skärpning Ellen) andra roman Monomani, som jag läser just nu. Sen jag läste hans debut Väldigt sällan fin för typ ett år sen har Sami varit min favorit bland alla nya svenska författare. Monomani handlar dessutom till viss del om processen att skriva en roman, eller ja, det är ett långt brev och en ursäkt till huvudpersonen Samis bästa vän för att han isolerat sig under skrivandet av en roman. Så det blir lite meta då alltså. Hur som helst, muchos fantasticos!