Imorgon är det precis ett år sedan folk började samlas på fotbollsplanen utanför Pursisalmi. Ju närmare startskottet kom, desto mer folk kom det. Inte ens de mer vidlyftiga gissningarna på förhand vi bara hade vågat säga sinsemellan kom upp till det riktiga antalet. Det var hett, det var högljutt och det var färgglatt. Det var nervöst. Det var äntligen Pride. Vi hade visserligen startat redan dagen innan med regnbågsgudstjänst, paneldebatter, samtal och workshops, men det var ju paraden som the shit liksom. Jag minns bara brottsstycken egentligen; den tryckande hettan, halvsmultna ansiktsfärger i regnbågsfärger, Catzos Miley Curys-tröja, min lillasyster som gick bredvid mig i paraden, gräsklipparmotorn, Marinas solhatt och någonstans i folkvimlet, balkanmusik. Och känslan när vi kom ut ur Strengbergsporten. Jag såg bara massa folk stå längs med gatorna och min första tanke var skräck. Nu får vi stryk. Men så hörde jag applåderna och hurraropen. Då började jag storgråta. Jag gick under marching for those who can't och det lilla klistret på tejpen jag inte svettats bort löstes upp av mina tårar av rördhet och fullkomlig lycka. Det var så fint. Så. jävla. fint.
Jag vill så gärna tro att det ändrade något. Att folk fick en gemensam referenspunkt, att nån kände sig stärkt, att det hjälpte någon. Att det gjorde nån skillnad. För mig personligen gjorde det det. Jag har aldrig känt så starkt att jag står på rätt sida av en debatt, att historien kommer att beskriva oss som vinnarna och att allt jag tror på är sant. Att med kärlek, rättvisa och solidaritet kommer man nästan vart som helst.
Jag hade inte mens en enda gång under förra sommaren. Jag sov dåligt, jag fick konstiga eksem och för första gången i mitt liv akne. På lördagkvällen efter paraden och festen spydde jag som en gris flera gånger. Av utmattning, solsting och kanske lättnad. En vecka efteråt hade jag min första panikattack på flera år. Alla förberedelser och all hätsk debatt stressade sönder mig. Och jag var inte ens en av de riktigt centrala frontfigurerna. Än idag svarar jag "aldrig i livet" om nån frågar om det blir Pride i år igen.
Det blir ingen repris i år av Jeppis Pride. Knappast nästa år heller. Men det betyder inte att kampen är över. Att det är bra nu. Det är det man gör mellan Pride-paraderna som verkligen räknas. Glöm inte det. Det är en skitsak att ordna eller gå med i en Prideparad egentligen, trots stress-syndrom och spyor.
Det är när man står upp för någon eller något en helt vanlig tisdag, det är då man gör nåt stort. När man ser till sig själv och rannsakar sina fördomar. Och gör man det, kan man fira Pride varje dag på året. Till och med i Jeppis.
(Och förresten, om jag riktigt tänker efter, trots allt, så skulle jag nog göra om det. Any day.)