Jag har haft the boyfriend på besök denna vecka, han åkte idag. Grät som en gris både igår kväll och idag. Ligger i sängen och borde sova, för jag ska jobba om en handfull timmar. Men lakanen luktar som honom och det värker i halsen, i hjärtat, i magen när jag tänker på att jag inte kommer se honom före sena december. Och sen får jag dåligt samvete för det är bara att åka precis som vi vill över landsgränserna (så mycket plånboken tillåter) och ingen bygger mänskliga murar gentemot en vit kille från Blekinge. Och jag intalar mig själv att jag är förbannat lyckligt lottad. Ville någon av oss flytta vore det bara att flytta och i andra postlådor dimper avslag från Migrationsverket ner. Det kunde vara värre. Det ÄR värre för många. Jag är hemskt tacksam. Jag är också hemskt kär. Och mest av allt är jag tacksam att jag är kär i en människa som bara fungerar som en fittigt stor bonus, det känns inte som jag ger upp något när jag är med honom. Jag behöver inte kompromissa med något jag tror på eller tycker om. Det enda jag gett upp är batterierna i köksklockan, för den tickar för högt för hans smak.
Och så är han fin. Visslar Internationalen när han diskar. Och han diskar. Drar ordvitser i tid och otid. Han gillar katterna, speciellt Viola. Han är genuint intresserad av andra människor. Han lyssnar massor på radio. Han har bra smak, i allt. Han skickar länkar till artiklar han tror jag skulle vara intresserad av och han tror nästan alltid rätt. Och han säger att om han vinner på Stryktipset så ska jag få pengar så jag kan skriva på heltid.
Ja, jag vet inte. Ville kanske mest skriva av mig för jag ligger här och saknar. Och längtar. Och bubblar. Lovar dock sluta spy gullighetsgalla över internet, kära människor är fan det mest irriterande som finns. Men nu vet ni. Och imorgon är jag arg igen, promise.
PS Vi såg Straight outta Compton i fredags. SE DEN och fatta varför jag älskar hiphop. Så jävla fet film.