Häromdan kom en kompis på besök som inte varit här på en stund. Vad ni har det städat, sa han. Var det med förvåning i rösten? Jag vet inte, kanske det bara var ett konstaterande. Jag blev i alla fall förvånad. Inte för att han sa så, för vi har det faktiskt rätt städat allt som oftast (vad än min familj anser om saken), men för att han noterade den där förändringen som jag också noterat men inte kunnat sätta fingret på. Vi har inte ändrat våra städrutiner det minsta, det är fortfarande lika mycket katthår på mattorna och möblerna som senast han var här. Men ändå är intrycket… luftigare.
Jagg tror det inte handlar så mycket om att städa som att ta hand om. Rensa, laga, röra vid. Hela jullovet och därefter har jag gått och plockat. Flyttat på en bokhög, bläddrat i en annan. Rensat bort hörn som blandats ihop till en grå massa. Väckt påsar och korgar och högar till liv. Möblerat om lite, bytit ut en kudde.
Ni vet känslan av att det inte blir riktigt rent och fräscht om man inte lyfter på allt från en yta, hur mycket man än skurar runt omkring prylarna? Bara man flyttar bort allt och flyttar tillbaka det, så behöver man knappt skura alls, känslan av att ytan inte är försummad är ändå starkare än känslan av att ytan är nyskurad.
Jag skrev ju tidigare i år att jag är trött på att köpa saker, konsumera saker. Trots att det varit min absoluta favorit go to-grej för snabba kickar och ångestlindring. Mmm, så gott det plåstrar om en orolig själ att klicka hem nåt. Vidrigt, jaja, jag vet, men tror inte jag är ensam om det.
Det är ingen kick att bry sig om eller ta hand om på samma sätt, men det lämnar ingen dålig eftersmak heller. Så det är väl att föredra.
Och tänk vilken tur, just precis imorse gick gummibandet i min favoritscrunchie av, så nu kan jag frösöka fixa det nästa gång jag sökre ångestlindring, ahahahaha åh ljuva värld.
(piss)