Jag läste Marguerite Duras Att skriva nyss. Den är säkert genial, men jag hade huvudet på annat håll. Det mesta strömmade förbi mig utan att överhuvudtaget gör något avtryck, bara några stycken och meningar kom upp till ytan och blev tydliga, som fiskar under en brygga. Den var i alla fall så pass kort att den gav tillfredsställelsen av att lägga till en bok på listan över lästa.
Dessutom vet jag inte om jag håller med Duras när hon skriver om den ensamma författaren och att ensamhet är en nödvändighet. På något plan, kanske, men jag aktar mig noga för att göra några som helst statements som ens antyder att jag tycker att jag själv är unik. Jag är inte unik. Men jag är heller inte Duras, så det var säkert sant för henne.
Generellt är jag ambivalent inför böcker om skrivande. Jag kan inte skaka av mig känslan av att bara är ett sätt att skjuta upp själva skrivandet. Jag är väl kanske aldrig varit tillräckliigt intresserad av filosofi kanske. Ointresserad av det filosofiska, obegåvad inom det praktiska, det är min lott det.
Jag fortsätter köpa dem, fortsätter läsa dem, fortsätter hoppas att en av dem nån dag ska vara byggstenen som får mig att resa mig över medelmåttorna. Kanske låter mig uppleva den där nödvändiga ensamheten, om det nu ska vara så.