Idag vill jag bara klaga.
Jag känner mig låst och dålig på flera olika områden i livet och spelar upp scenarion där människor som nån gång sagt att jag är dålig eller gör något dålig sitter och myser över hur rätt de fick, hur jag bevisat för alla att de hade rätt. Ett annat scenario är hur nån högdragen anonym tyckare i Helsingfors med ögonbrynen högt uppdragna säger att ”… Jaga vatten visserligen hade sina poänger, men att hon helt tappar greppet nu… ”. Jag ser bekantas instastories, de umgås med människor jag bara sett på tv och jag känner mig ohjälpligt ocool. Sen blir jag trött på mitt eviga behov av bekräftelse, att jag inte kan vila i vad jag är. Och så där håller det på. Med en hjärna som min, behöver man inga fiender.
Jag vet ju också att det är högst hormonellt, att om ett par veckor känner jag mig oövervinnerlig igen. Tänker att jag ska ta bättre hand om mig när jag mår så här, så jag beställde just koffeinfritt te istället för kaffe på caféet.
Lyssnar på matskribentens Nigel Slaters självbiografiska, öh, essäsamling (?) Toast: The story of a boy’s hunger och den är charmerande brittisk. Ljuvlig rent av. Nattsvarta minnen, familjärt gnag och skav men också helt vanlig vardag berättas med en skön distans till det hela, som små anekdoter lämpliga för afternoon tea. Jag trodde jag var för att prata mer om psykisk ohälsa, men gud så behagligt det är att umgås med någon som inte makes a fuzz about sina trauman. Så ska jag också bli.
Alltså, inget mer klag. Istället ska jag dricka min tekopp och hålla käft.