Januari är så lång. Den har pågått så länge redan och det är inte ens halvvägs ännu.
Vår stora fikus har börjat tappa blad. Då och då lossnar ett fortfarande grönt, men helt torrt blad med ett lite prasslande ljud. Katterna har vant sig, så de rusar inte fram när det händer längre, men deras pupiller vidgas in absurdum ändå. De stirrar en stund men beslutar nästan alltid att det inte är värt att undersöka närmare.
Varje gång jag går förbi fikusen har den tappat ännu ett blad. Jag tycker den ser tröttare och tröttare ut men vill inte riktigt ge upp med den ännu. Jag undrar om den tänker detsamma om mig.