Det känns i luften nu. Vid torpet har rönnbären blivit röda och när vi körde hem därifrån sent igår kväll låg det tjock, trollsk dimma över ängarna.
I stan är det en annan stämning än vad det var bara för nån vecka sen. Det cyklar pojkar i kepsar och hoodies vars skoldag just slutat, i stora ystra klungor längs med gatorna. Glada att vara tillbaka igen, även om de säkert aldrig skulle erkänna dem. En av dem rapar högt och de andra skrattar, sen rapar flera och försöker överträffa varann. Knappt nån håller i styret, odödliga som de är. En flicka i tioårsåldern i jeansjacka och kort pastelltopp går och pratar med sin kompis så intensivt att de inte märker mig när de passerar mig. Under pastelltoppen syns hennes knubbiga barnmage och jag blir glad. Jag var 25 första gången jag vågade ha kort tröja.
In på caféet där jag sitter och skriver kommer det in nya ungdomar, vara hela uppenbarelse ropar konstskola eller musikskola. Det syns också på dem att de är nya i stan, att de fortfarande prövar sina nya stigar. ”Jag bjuder”, gör jag nån säga när de betalar sin kompis kaffe, än känns studiestödet tillräckligt.
Jag har klätt mig i sneakers, långbyxor och jeansjacka. Fortfarande somrigt, men med strumpor i skorna för första gången på länge. Himlen hänger tung och snart ska det regna. Jag går hem via affären, nöjd med det jag lyckats skriva idag. Plockar i avocados, paprika, salt och vinägerchips i korgen. Ikväll ska vi äta tacos.
Men först ska jag dammsuga. Sen ska vi laga mat och äta. Efter maten ska jag kanske sy, kanske dricka en cider, kanske läsa lite. Kanske se på tv med Pär. Jag har inte sett på tv på flera veckor.
Nästa vecka borde jag få min cykel från verkstan. Då ska jag också börja sitta på mitt riktiga kontor.
Det ser jag fram emot.