Förra året sa jag till Pär: jag måste få en sommarstuga. Jag säger ganska ofta att jag måste få nåt, men det måste ha varit en annan klang i mig den gången för han sa: ja, vi får försöka se till att du skulle få en sån.
Det är inget ovanligt att vilja ha en sommarstuga, eller villa som det heter här i Ö-botten, och ganska många familjer har nåt ställe ute i skärgården. Sommarställena kan gå för lika höga priser som vilket åretruntboende som helst, speciellt om läget är rätt. Sjötomt, mmm, ett bra ord. Jag har nästan så länge jag kan minnas tänkt att jag skulle vilja ha ett sommarställe, en villa, en stuga, ett torp - kalla det vad ni vill - men det är liksom inte jättemånga år sen jag började våga drömma på riktigt. Tänka att det faktiskt kunde va möjligt för mig. Men förra året började jag spara pengar. Inte mycket, för A) jag är inte rik och B) jag är dålig på att hålla i pengar. Men ändå. La undan lite varje månad, uttalat för att kunna köpa det där sommarstället nån gång. ”Inom tio år” hette det. Ända fram till för två veckor sen, när jag av en slump såg en annons om ett litet torp på Facebook. Jag är inte en sån som kollar bostadsannonser eller har koll på olika mäklare sidor, jag får mest FOMO av allt som inte är mitt. Men det här torpet fångade mitt intresse, mest pga ett ytterst rimligt pris, men också för en trapp som kändes… Ja, jag vet inte, jag ska inte bli för flummig, men jag fick samma sug i magen som när jag såg annonsen för vår lägenhet första gången. Nåt som sa att det där är ju Pärs och mitt.
Bläddrade mellan bilderna flera gånger och skickade länken till alla i familjen och flera vänner och alla var ganska överens om att ett sånt billigt torp måste ha stora brister, nåt som inte kom fram i annonsen.
Jag tänkte också att det måste vara nåt, men eftersom Pär inte var helt emot idén med att åka och kolla så skickade jag mejl till mäklaren och bad om en visning.
Samma kväll åkte vi ut och körde med vår kompis Sawandi och av en ren slump hamnade vi i Monäs. Vi vågade inte gå närmare än så här, men det här första bilden av huset. Jag visste ju redan då att det var kört för all framtid, jag MÅSTE få torpet, men försökte intala mig själv om att det nog inte var för oss och Pär om att jag visst höll huvudet kallt. Pär får ofta den ganska otacksamma rollen att va lite bromskloss när jag flyger iväg och drivs av impulser. Men han var inte alls så motsträvig till det här, tvärtom tyckte jag se nån slags glimt i ögat på honom som inte funnits där när jag pratat om sommarställen tidigare.
Mäklaren ringde och vi bokade in en visning. Jag bad pappa och styvmorsan att följa med. Pappa för att man behöver ha med sig en pappa såna där gånger och styvmorsan för att jag kände att jag behövde nån som delar lite visionärt tänkande och inte delar skepticismen/realismen som papp & Pär har.
Här är trappen. Om jag ska försöka pinpointa nån detalj som jag fastnade för så är det den här lilla anspråkslösa trappen. Huset är byggt på 40-talet, ett litet, stadigt och rejält hus utan desto mera krusiduller. Det tycker jag om.
Jag tror inte pappa hade speciellt höga förväntningar på torpet. Kanske för att han vet hur naiv jag kan va och hur jag så lätt bygger upp fantasivärldar men också för att trädgården verkligen är igenvuxen och döljer lite vilket fint ställe det faktiskt är.
Men till och med han blev positivt överraskad över husets insida. Det kändes direkt att det är nån som tagit hand om huset väl tills ganska nyligen. Dessutom har det både el och vatten och är friskt, även om det kommer behöva en hel del TLC de närmsta åren.
Efter visningen började en lång, lång vecka. Även om torpet var billigt så behövde vi ändå få lån från banken, mina besparingar räckte ganska precis till en handpenning ungefär. Det kom helg emellan och det är semestertider så det tog ett par dagar att få besked. Jag sov nästan ingenting och kunde bara tänka på om vi skulle få lån eller inte. Vi frilansar ju båda två så jag hann nog tänka att det inte skulle gå vägen, även om jag försökte intala mig själv om att vi har rätt okej inkomster, ganska stadiga framtidsplaner och har ett relativt litet bolån på lägenheten sen tidigare.
Vi hann knappt få grönt ljus från banken i tisdags före jag pratade med mäklaren om att vi ville ge ett bud. Vi fick höra att det hade varit nån annan intresserad och titta på det också och då slog den riktiga oron till. Tänk att vara så nära men inte få det. Tänk om nån annan skulle få vårt torp.
Hela tisdagskvällen och stor del av natten gick ut på att googla magic 8-ball, be min kompis Ronja att dra tarotkort åt mig, be till Gud och försöka klura ut om det är strategiskt bättre att inte hoppas på nåt och inte riskera nån besvikelse eller på nåt sätt försöka köra på nån slags universum-ger-dig-vad-du-frågar-om-taktik. Kom inte fram till nåt.
Igår åkte jag på loppisrunda med en annan kompis, Emmi och jag satt med telefonen i handen hela tiden och loppisfyndade bara halvhjärtat. Jag gick mest och vankade som en värpsjuk höna.
Trots att jag inte släppte telefonen med blicken tyckte jag hade jag plötsligt ett missat samtal. Vi satt i bilen på väg till sista loppiset när jag fick höra att vi hade fått torpet. Om inte Emmi hade varit med hade jag nog börjat gråta, tror den stackars mäklaren blev lite skrämd av mitt gälla ”NEJ ÄR DET SANT!!!!”
Och med tillgång direkt så var det inte ett svårt beslut att åka dit igår kväll och titta lite på vad vi köpt.
En vinbärsbuske under vardagsrumsfönstret till exempel.
Är så otroligt glad över att vi fick det här torpet, det kändes som vårt från första början. Det är så himla mycket vi kommer behöva lära oss och göra, men vet ni, det känns lika roligt som att ha ett torp att vara på. Är så tacksam över hur livet kan bli. Hade verkligen inte tänkt det skulle hända i år eller ens nästa år, men här är vi nu.
Jag kan lova er två saker. Ett: ni kommer helt säkert bli spammade med torp-content den närmaste tiden. Två: jag kommer aldrig mer göra nån fastighetsaffär, mina nerver klarar nog inte det.
Nu börjar torparlivet hörni!