Det här inlägget är en del av SKRIVSOMMAR som Kugge och jag håller i nu under sommaren. Vi kommer båda att publicera varsitt inlägg på ett visst tema varannan torsdag under sommaren. Den här veckan handlar det om handling och dramaturgi.
Dramaturgi, jag vet knappt vad det betyder. Jag gör en riktig sån här goding och börjar min text med: Wikipedia definierar dramaturgi så här:
Dramaturgi handlar om hur en berättelse är uppbyggd rent strukturellt. Det är även läran om hur man bygger upp en berättelse på ett bra och ändamålsenligt sätt.
Mmhm, jaha. Ja men då så. Det är ju en bra grej att ha i bakhuvudet när man skriver böcker. Det finns en massa modeller för hur en dramaturgisk kurva ska se ut och hur man stegrar och sånt men jag tänker aldrig i såna termer när jag skriver. Nu är ju inte mina böcker speciellt intrigdrivna heller, men även i de lugnaste vatten ska det ju hända nåt. Ja, så mycket kan jag tillstå att jag brukar tänka på det. Nånting ska ändra under tiden. Nåt ska va annorlunda i (den fiktiva) världen när läsaren stänger boken.
Annars tror jag att mitt bästa råd när det gäller att tänka dramaturgi eller handling när man skriver är det samma som jag alltid framhåller som mitt bästa råd när det gäller livet.
Tänk fläck och inte linje.
Livet och texten ska utvecklas och förstoras och gå vidare som en fläck vattenfärg sprider sig på ett papper. Organiskt och åt alla håll samtidigt. Inte som en tunnelbanelinje, där man når station efter station som ett pärlband.
Jag tror att det är en ganska vanlig föreställning att man skriver en bok på samma sätt som man läser en; från början till slut. Man kan säkert göra så, men så gör inte jag.
Jag börjar i en mitt och oftast är mitten allt vad jag har och vet. Det kan vara en scen, en person, en replik, en känsla. Sen broderar jag ut, i större och större bågar. Yvigare och yvigare, snabbare och djärvare. Jag vet inte riktigt hur jag vet när jag kommit till slutet, men på nåt sätt vet jag alltid. Lite som att gå runt i skogen och plötsligt känna igen sig. Vid den här stenen har jag varit förr osv. Då är det dags att runda av. Tacka för sig, mjukt dra sig tillbaka.
Jag vet inte om mitt sätt angreppssätt är för flummigt för att ge nån något alls, men det här är enda sättet jag vet hur man gör det. Tänk fläck, inte linje.
Min inneboende dramatiker säger att jag har sett den här stenen förr. Då är det nog dags att runda av, även detta.