Veckans jobb: har ett par kortare texter jag borde göra klart, men jag känner mig helt låst. Ibland blir det så där, speciellt om jag känner att jag ska leverera nån slags punchline. Jag börjar övertänka och överanalysera och förvägrar mig själv den där ljuva känslan man kan få ibland när man ska skriva en kolumn och man tar en tes och bara… springer med den. Ser den manifestas framför ögonen på en. Det är ju så man måste göra. Men det kräver ett slags självförtroende jag vissa dagar saknar. Till exempel idag.
Idag börjar jag istället tänka att jag måste kunna stå bakom allt jag skriver till 100% och kunna debattera för min sak. Jag glömmer också bort att de som anställt mig vet vem jag är, är bekant med vad jag skriver, bekant med hur jag är och att jag inte behöver vara någon annan. Istället för att fatta att det just jag har att erbjuda, det som är totalt unikt och eget som jag kan bring to the table är just det jag redan är och gör. Inte vara en skarp analytiker, det är inte jag. Eller är jag? VEM FAN VET.
Så där, precis där ↑ sitter jag nu. Vill bara skriva texter och hur det ~*känns*~ och det funkar inte för de slags texter jag sitter med nu.
Det brukar släppa, jag vet det, jag måste bara komma in i rätta rytmen. Det är skönt att ha en blogg såna här gånger, för det ger mig känslan av att jag skriver något för någon annan, men här är det mycket mer tillåtet att flumma. Brodera ut, känna efter, ifrågasätta osv osv.
Förutom kortare texterna så är det cykelmanuset som är mitt huvudsakliga jobb atm. Det är så roligt, jag längtar verkligen efter att visa det åt någon, men jag ska försöka dra ut på det. Så länge det bara är jag och manuset så finns alla möjligheter kvar. Då är det fortfarande precis så bra som det känns.
Veckans fritid: min mesta energi går åt att hålla ihop. Som vi lever just nu, är ungefär som jag levde när jag varit som mest deprimerad. Träffar ingen, går knappt ut, sover länge, är uppe länge, skiter i hur jag ser ut. Istället för att måendet leder mig till vanor och vardagen, är det vanorna och vardagen som leder mig till måendet nu. Jag försöker sätta en bh på mig, använda deodorant, äta grönsaker och stiga upp på morgon fast det egentligen inte finns nån orsak till att göra nåt av det där. Sen så kastar jag mig maniskt in i olika slags projekt, här senast har jag gjort örhängen. Före det var det att sticka sockor. Före det sydde jag kläder. Allt håller i några dagar, sen glömmer jag bort det.
Veckans läsning: har inte öppnat en bok på tre veckor, lyssnar bara på ljudböcker medan jag sitter på småtimmarna puckelryggad och ruffisg i håret och galen-fnissar över mitt senaste pysselprojekt. Ska fan sätta mig på balkongen i solsket och läsa nåt denna vecka. Jag är trött på mig själv och mitt icke-läsande. Jag har så jävla många bra böcker på lut också. De ligger bokstavligen i högar runt omkring mig här hemma. Pär satte sig i vår bästa läshörna igår kväll och läste en bok, det såg så jävla lifegoal ut. Men jag orkade inte slita mig från tv-rummet och…
Veckans TV: #blackAF på Netflix. Smart, kul, snyggt (har jag sökt på Fendi på Vestiarie seanste dygnet? Ja, kanske) och distanserat. Såg alla åtta avsnitt igår. På årets soligaste dag, ja, jag vet. Deprimerade livsvanor, jag sa ju det.
Veckans nöjd: hittade en bh i garderoben jag hade glömt jag hade. Score!
Veckans besvikelse: fick just nu, i skirvande stund, avslag på en stipendieansökan. Ja, vad kan man. Ingen har ju några som helst skyldigheter gentemot mig, men ett ja är väl alltid roligare än ett nej.
Veckans Viola:
