Dags för ett pärspektiv, det lilla fyndigt namngivna segmentet av den här bloggen där Pär får komma till tals.
2002, 20 år
Det är så mycket jag kommer att tänka på när jag läser Linneas inlägg, säkert för att jag vuxit upp samtidigt under liknande omständigheter (långt från större stad) och med en besläktad lika obändig som trevande vilja att vara min egen. Det som då kunde vara frustrerande men (inte minst i efterhand) också jävligt fint var den här blandningen av influenser som småstaden trots allt bjöd på. Man samlades och tog intryck av varandra där intryck fanns att ta, hur små de gemensamma nämnarna än råkade vara.
Jag tror att det är så mycket småstadsmusik har fått sin form, det är liksom omöjligt att hitta fyra personer som vill spela samma sak, och det gäller även det allmänna varandet. Det gick inte att nischa sig och bara fika med dem som gillade samma estetik som du.
Så klart man bara kunde stängt dörren och varit ensam (många gjorde väl det också och ingen skam över dem!), men till slut tog den där andra sidan av myntet, viljan att höra till, över i alla fall för mig och så satt man där och festade med folk i alla fall, fast de kanske inte hade samma skivor men samma önskan om att livet måste vara större.
Genom tonåren fanns till exempel dessa influensstråk, oftast personifierade av äldre:
Utifrån, liksom i början:
1. Oasis (1994-95, inte ett år senare) och allt de pratade om i intervjuer (det här kom ju från poptidningar, och öppnade dörrar till Smiths, Stone Roses etc som jag egentligen aldrig stängt.)
Lokalt:
1. Det liksom sofisterade punkgänget (mer och mindre beläst hardcore och fanzinetillverkning, och emo från en annan galax än de långt senare My Chemical Romance) på gymnasiet när jag gick i högstdaiet.
2. De där postgrungiga med stor skuld till Pearl Jam som principiellt inte kommenterade nya kläder och frisyrer för att inte bidra till hets.
3. Gänget som spelade surfpunk, hyllade amerikansk estetik och hade en sångare som älskade Pamela Anderson-läppar och gärna lånade min Brainpool-tröja till konserter.
Goterna var mer sällsynta i mina ögon. Linnea med flera hade varit fullständigt utanför min liga. Det fanns en got nån klass över mig i gymnasiet och hjärtat stannade varje gång han var inom synhåll, men jag gick aldrig den vägen längre än till The Cure, det var väl till slut en smaksak ändå. Fast jo, jag visste ju liksom i smyg att de fanns.
Varje lov åkte jag tåg två och en halv timme till Lund och handlade kläder på Esposito (Ja, man kunde gjort en hyllningslåt till affären baserad på ni vet vilken låt). Då, precis vid sekelskiftet, var det liksom bara en övervåning och senare en källare ovanför och under en indie-skivbutik som sålde kläder man inte kunde hitta nån annanstans alls (senare fick affären sin kommersiella storhetstid i en lokal ut mot gatan när man var bland de första att sälja Cheap Monday-jeans och det blev hårdvaluta bland högstadiekidsen cirka 2004). Jag vet inte hur jag ska beskriva utbudet, men det var liksom ganska … amerikanskt. Tröjor och hoodies i klara färger med omöjliga tryck (”Medway track and field”, ”Forrest Lake District Community Soccer” etc), vct-jackor liksom som hämtade ur Vi på Saltkråkans fritids-60-tal och Levis-Manchesterbyxor och gamla Lee-jeans. Jag vet inte hur ägaren fick tag på allt det här, men så var det.
2000, 17 år
En gång köpte jag en grön parkas där och minns ännu hur pulsen steg när jag provade den i affären och han som jobbade sa att den såg bra ut i ärmarna. Sen ska man inte glömma kajalen heller. Egentligen var det väl den där scenen i Quadrophenia (som en framsynt engelsklärare lätt oss se i åttan) där Phil Daniels sminkar sig på tåget och skrämmer livet ur en engelsk dam (som jag minns det) som etsade sig fast. Jag minns det hur som helst som en fantastisk styrka och kraft att liksom som en ritual sudda ut det svarta under ögonen (efter tips för indiekids i Sydöstrans ungdomsbilga Riffs stilguide) och därefter möta världen, liksom med en vilja att kuva ihop sig och samtidigt sträcka på ryggen som i ett demonstrationståg. Om man lät luggen växa tillräckligt kunde man sätta den åt sidan med ett svart eller silvrigt hårspänne, så hur androgynt var allt det här famlandet egentligen? En hel del, och framför allt ganska unisex, skulle jag säga.
För övrigt är det där något av det viktigaste, menar jag, att liksom sudda ut gränserna och låta allt (eller betydligt mer) vara möjligt. Jag hade en diskussion med Ellen om ungefär det här för en tid sen. Det gällde ett önskemål att sminka mig i drag, som jag var emot. Jag menade, kanske något överanalyserat, vem vet, att såna koncept bara hjälper till att hugga normer i sten, liksom i onödan. Hur tänkte jag då? Jag vet inte, men jag tror det handlar om att hålla dörrar öppna. Att om man gör nåt bara minsta lilla plojbetonat så förminskar man nåt som är allvar för nån annan. Jag vill att om andan faller på ska vem som helst kunna uppträda i drag utan att det behöver göras till något alls. Å andra sidan är det lätt för mig att säga då jag allt som oftast låter bli och för någon med stor vilja att bryta igenom och slå sig fri från normbojorna kan det vara nog så viktigt att göra ett statement, jag vet. Men det jag tänkte på var också att jag tror att vi alla i nån mån gräver i samma syltburk när vi använder smink och spökar ut oss, oavsett hur långt vi sedan tar det.
Men det där var ett stickspår. Precis som Linnea vill jag säga att jag jag säkert såg skit ut ibland. Jag tänker bara på håret till exempel. Egentligen hittade jag aldrig riktigt fram förrän jag lät den lokale frisörhjälten Kalle på taket klippa mig på samma sätt som han klippte de rockabillyvurmande raggarna, bara det att mitt knep blev att jag kunde kamma ner lika gärna som att kamma bak och smeta i pomada, och vid det laget var jag säkert redan 22.
2005, 22 år
Men det var roligt nästan jämt. Trots allt, utan ”de andra” hade man inte varit lika angelägen att skapa. Jag minns fortfarande den kollektiva tillfredsställelsen i att någon lär ha sagt ”honom är jag så rädd för” om en vän till mig när vi var 17.
Fotnot: För mig är det här med subkultur så väldigt tätt förknippat med musik, som ni märker. Är det så längre? Jag är inte så säker på att det behöver vara det.