Veckans mood: pms, jobba hemifrån och ständig oro. AHAHAHAHAHA.
Veckans sura äpple: Min lille Nissan gick ju då inte igenom besiktningen, vilket iofs var väntat men ändå surt. Inga stora grejer som behöver åtgärdas men åååååh vad det hade varit mycket enklare om jag kört iväg från besiktningskontoret med en godkänd-lapp. Som att vi behöver mera utgifter just nu.
Veckans påpekande: vi har det fortfarande bättre och bekvämare än många andra rent ekonomiskt och jag har min inkomst tryggad, så jag borde inte klaga. Men alla mina frilansuppdrag har försvunnit och Pär har inte fått några nya frilansuppdrag på snart två veckor. Vi klarar oss, men vi gick också och köpte en ny garagedörr för 2000€ strax innan allt detta bröt ut som vi hade tänkt betala med dessa bonusuppdrag från min sida men oh well. Och angående Pärs situation, två veckor är inte så länge, men sen han flyttade hit har det knappt gått två dagar utan nåt uppdrag. Det är mer ett mentalt tärande än ett ekonomiskt so far, men fortfarande ett tärande. Om du vill ha nåt skrivet eller korrläst - hör av dig till honom. Han är duktig MVH hans högst objektiva fru.
Veckans tröst: folk hittar på så många roliga saker och jag har sällan känt av en sån innovationsiver som nu. Det är det jag alltid sagt; begränsningar är bra för kreativiteten. Just idag känner jag ingen kreativitet alls, mest bara surhet och trötthet och lite migränish, men man får förlita sig på att man kommer igen. Det fina med kråksången är ju också att jag som idag, till exempel, kunde ta en två timmars migrän-nap på eftermiddagen pga nowherer to go, nothing to do. Nästan.
Veckans åsikt om mig: står då finlandssvenska Gossip Girl för. Jag lånade detta från hennes blogg:
Låt oss strunta i det smickrande faktum att jag är på andra plats över favoritbloggar och många gånger blivit lyft på hennes blogg i positiva ordalag och i sann pms-anda ta fasta på det som inte är så positivt här. I vanliga fall skulle jag inte bry mig, kanske till och med skratta men just idag blev jag sur på det här. JDärför tänker jag besvara dessa anklagelser HÄR OCH NU!!!! *kastar en handske* *drar mitt svärd*
Jag skulle först och främst vilja påpeka att jag alltid varit 100% konflikträdd och aldrig skrivit speciellt hårda debattinlägg. Jag orkar sällan debattera med folk online för ärligt talat - de flesta är idioter och resten behöver jag inte övertyga om nåt. Dessutom ser jag det inte som mitt främsta kall i livet, jag är ingen debattör, jag är en underhållare på sin höjd. Jag är också livrädd för dålig stämning, jag får panik av det. Men också - vad är det ens jag borde debattera? Om vi pratar bloggosfär - GE MIG NÅT ATT BLI UPPRÖRD ÖVER ISF! Allt folk bloggar om är sina barn och sina hus. Vad ska jag starta för debatt där? “Du inreder fult?” “Din unge verkar på sin höjd vara normalbegåvad”? Orka.
Om vi pratar politik - jag hoppas ni vet vid det här laget var jag står. Jag röstar vänsterut, always, och jag tycker marknadsliberalism är det fånigaste jag vet och solidaritet och gemenskap det viktigaste. Jag står stadigt i mina åsikter och känner inget behov av att blasta ut dom åsikterna hela tiden, jag hoppas att de lyser igenom ändå. Jag tror inte på att övertyga folk med megafoner utan med samtal. Dessutom är den här bloggen inte politisk i första hand, den är ett tidsfördriv.
Och angående att inte vilja trampa på tårna pga “mina kontakter”. Först och främst är jag inte säker på riktigt vilka kontakter som menas. Förlagen? Författarkollegor? Kulturfonden? Eftersom det nämns i samma andetag som att jag blivit för snäll sen jag blev författare så gissar jag att det är dom. Ja, vad kan jag säga där? Ja, jag kanske är rädd om mina “kontakter” men det är för att jag jobbat skithårt för att komma dit jag är och jag är ganska ny här. Jag har inte lust att starta gräl i ett rum jag just kommit in i., även om jag sannerligen inte glömt vem som låtsades om mig för två år sen och vem som inte gjorde det. Nån dag kanske jag får susa förbi dem på motorvägen och via fingret genom rutan? Eller så inte och så går jag till graven bitter och då är det väl mest jag som lider av det ändå.
Och ja, det är säkert till stor del feghet, men ju närmre man kommer sånt man strävat efter, desto mindre blir det. Kontakter blir människor och människor blir sårbara. Det kanske stör mig mest för att det ligger nåt korn av sanning i det, men jag vill också tänka att det finns en skillnad mellan att välja sina strider och skjuta runt sig hejvilt. Men för all del, visst kunde jag starta en Litteraturkommentatorn-blogg och skriva ut allt det som jag annars nöjer mig med att dela med mina nära vänner i diverse Whattsapp-konversationer. Men kanske jag hade valt att göra det anonymt då också. Det verkar vara ett lagom farligt koncept.
Veckans låt: